Joachim Elsander

När twitter inte räcker till

Tänkte dela lite kring att vara patient utifrån mina äventyr i helgen. Jag inser att min upplevelse på ett sätt är futtig och liten, samtidigt är den ändå mycket mer än tex ett vanligt besök på en vårdcentral. Jag tillbringade fyra nätter på en avdelning vilket är rekord för min del och en nyttig erfarenhet.

Försöker se på detta med två parallella ögon, dels mina ögon som sjukhuspastor och dels med en patients ögon.

Som sjukhuspastor var erfarenheten enbart nyttig och positiv för mig. Jag har denna påsk fått erfarenheter som, rätt förvaltade, kan ge mig mer förståelse för hur de människor jag besöker och möter har det.

Om du som sjukhuspastor vill erfara mödan av att vara en patient så är njursten perfekt. Vi möter dagligen mycket smärta hos människor, vi ser grimaserna, hör stönen och ser att människor lider. Samtidigt saknades det i mitt eget liv ordentliga referenspunkter till detta. En 3.5 mm njursten ändrade på det.

Varför är njursten perfekt i det här avseendet? Jo det verkar som om den ger maximal smärta per mm! Kvinnor med njursten har berättat för mig att smärtan motsvarade den när de födde barn. Jag kan inte bedöma om det stämmer, men det säger mig att njursten gör riktigt, riktigt ont.

Patient

Ordet patient kommer från latinets pati, som betyder “lida” eller “tåla” som för övrigt är samma ord som ligger till grund för engelskans ord för tålamod, patience. Den kopplingen lärde jag mig under dessa fem dagar och fyra nätter.

Att känna smärta

Smärtan gör att man tappar perspektiven, fasaderna rasar. När jag kom in på akuten mötte jag en erfaren akutsköterska jag jobbat med tidigare, vi kände igen varandra men jag orkade inte småprata eller vara trevlig (min roll som pastor) jag bara led och kved. Smärta föds ju inte i ett vakuum och mina erfarenheter på området handlar om en tarmsjukdom jag haft sen jag var 15 år.

Det gjorde att jag genast började berätta om att jag har diagnosen Ucerös kolit, kanske “lurade” jag vården att titta i fel riktning redan där. Jag vred mig som en mask på en krok. De satte in morfin men inget tycktes hjälpa. Det kändes som om någon kört in en stor glödande lödkolv i min mage.

Att känna rädsla

Jag var jätterädd. Ord som tarmperforation och tarmvred snurrade i mitt huvud. Så många frågor, hade min Ulcerös kolit slagit till igen med full styrka? Var det dags för den där påsen på magen jag först hörde om som femtonåring, när mina magproblem började, och som skrämt mig genom åren?

För att göra det hela än värre hade jag också nyligen hört att aortabristningar hos män kunde upplevas som kraftig buksmärta. Så ren och skär fruktan grep mig. Att mitt blodtryck hela tiden mättes gjorde mig inte lugnare. Den här rädslan fanns med nästan under hela sjukhusvistelsen.

Jag sov väldigt dåligt de första tre nätterna, låg mest och vred mig och väntade på nästa smärtlindring. Minns att jag en natt började fundera på hur många som dött i just mina sjukhuskläder. Ja ni förstå, det här var inga ljusa tankar. Så där låg jag och tänkte medan jag vred mig.

Att känna sig utlämnad

Känslan av att vara utlämnad till andra är total. Det börjar med turen i sängen från akuten till avdelningen, det är bara att hänga med. Beslutet om din hälsa ligger nu någon annanstans. Andra människor bedömer vad som ska göras, din enda uppgift är att ta emot. Till detta kan känslan av osäkerhet läggas. Samtidigt vill jag betona att personalen i sitt bemötande alltid var exemplariskt. Undersköterskor, sjuksköterskor och annan personal var fantastiska. Mitt i allt elände kände jag mig som en hedersgäst på avdelningen.

Att känna osäkerhet

Min förförståelse gjorde att jag redan från början associerade smärtan med Ulcerös kolit, något jag också framförde ända från akuten och framåt. Den första hypotesen kom därför att handla om just tarmen, det gjorde att jag fick morfin som smärtlindring som inte alls är vidare effektivt mot njursten och dessutom gör att magen helt slutar fungera.

Det togs en röntgen på mig mellan akuten och avdelningen, den visade ingenting konstigt, sen kom det lite olika bud under helgen men värken fortsatte.

Det oturliga för mig var att insjukna under en storhelg. Då finns få läkare och få möjligheter till djupare undersökningar. Tillslut framåt måndagen verkade ändå njursten troligt, men inget var bestämt.

Först på tisdagen kommer en läkare och förklarar att den första bilden som togs på min mage när jag kom in på fredagen ändå visade njursten. Nu läkaren som var speciallist på skitröntgen tillbaka efter helgledigheten och kunde säga att det handlade om en njursten. Läkaren kunde se exakt vad den satt och att den var 3.5 mm stor och av allt att döma på väg ut.

Tänk om jag redan på fredagen fått rätt besked? Dessa frågor finns men samtidigt är jag säker på att läkarna gjorde sitt bästa under förutsättningarna som fanns. Det var storhelg och få läkare inne med stora ansvarsområden.

Om allt det här funkat idealiskt, inte varit storhelg, full bemanning etc så hade det såklart underlättat för mig både när det gäller smärtlindring och oro. Då hade jag tidigare fått behandling och kanske kunnat firat påsken med familjen.

Så är det att vara patient, du är utlämnad till andra och omständigheter bortom din kontroll. Mycket är väldigt osäkert.

Men som sjukhuspastor är jag enormt tacksam för erfarenheten.

Idag fick jag en (egentligen “får jag en”, det har inte släppt riktigt än) kraschkurs i smärta. Precis kl 09.45 högg det till i magen. Kl 10.30 var tanken att jag skulle predika på en ekumenisk gudstjänst i Missionskyrkan. Jag hade också lovar att skjutsa grannarna. Ont i magen har vi väl alla ibland och jag är rätt van då jag har diagnosen Ulcerös kolit. (Även om jag tack och lov inte haft att skov på väldigt länge) “Det går väl över” tänkte jag och gav mig iväg.

Smärtan höll i, jag tog plats på första bänken, hann hälsa och småprata lite innan. Jag hoppades det inte syntes på mig hur ont det gjorde. Gudstjänsten började, smärtan eskalerade dessvärre. Fick resa mig upp och ta mig ut. Berättade för vaktmästaren och några till (bla min svärfar) hur jag mådde. För första gången tvingades jag lämna en gudstjänst jag skulle medverka i. (Då har jag varit pastor i snart 20år)

Stapplade iväg till bilen men kom inte längre än till Korskyrkan på väg ut från Borlänge. Ringde fru och dotter som hämtade mig. Min fru är distriktssköterska och en riktig tuffing men hon skjutsade mig raka vägen till akuten.

Nu ligger jag på en av de avdelningar jag tillvardags brukar besöka som sjukhuspastor. Först kändes det lite “cringe”, som ungdomarna säger, men bra ändå. Tacksam att få se vården från det här perspektivet.

Antar att långfredagen är en rätt passande dag för en kraschkurs i smärta.

Om någon undrar så ser alla världen bra ut, första röntgen visade inget konstigt. Men ont gör det. Fast det blir nog ändå så sakteliga bättre.

Det här blev en lååång dag.

H.C. Andersen och förundran

Ni som följt mitt skrivande lite vet att jag är fascinerad över förundran. Häromkvällen läste jag en sagobok för femåringen. Det var en variant av H.C. Andersens Snödrottningen. (Ni vet väl om att den sagan också ligger som grund till Disneys storfilm Frost). Den jag läste var en vackert illustrerad variant. Inga spoilers men i en del av plotten förekommer en elak liten vätte med en speciell spegel. Jag citerar:

Det var en gång en elak liten vätte som tillverkade en magisk spegel. Allt som speglades i den blev fult och vanställt. Undersköna prinsessor såg ut som troll och den soligaste sommardag blev regnig och grå.

Så en dag lånade några nyfikna älvor spegeln, men de råkade tappa den i marken. Det förtrollade glaset gick i tusen små bitar, var och en knappt större än ett sandkorn. De små skärvorna spreds för vinden. Den som fick en skärva i ögat såg plötsligt världen som ful och tråkig, och den som fick en skärva i hjärtat blev elak och arg.

De där skärvorna känner jag igen, de vill leta sig in i våra ögon (och även våra hjärtan). Hur märker vi om vi är drabbade? Jag tror att det första tecknet är just att förundran går förlorad. Vad är botemedlet då?

Nu kommer en spoiler. Enligt H.C. Andersen handlar det om att våga ut på ett äventyr, att lämna bekvämligheten för någon annan. Tillslut är det kärlekens varma tårar som bryter förbannelsen. Men nu har jag redan sagt för mycket.

Cosmic radiation Photo Steven Spassov

“Förundran tillhör nuet, den smeker ömt vår kind men kvickt. När vi söker fånga den står vi där med en handfull nostalgi.”

Joachim Elsander

Var i förra veckan på fortbildning med sjukhuskyrkan. En av dagarna handlade om suicid, väldigt matnyttigt och givande. En sak som lyftes är att enligt statistiken är självmord i Sverige vanligast bland män mellan 45 och 55. För dessa män är medelålderskrisen något verkligt och livsfarligt.

Det här påminde mig om vad Richard Rhor, franciskanerpräst och andlig vägledare, brukar säga utifrån sin erfarenhet. Han lyfter fram att de flesta människor har ett unikt fönster mellan fyrtio och femtio där möjligheten finns att förändras och växa.

Anledningen menar han är att vi behöver ha gått genom erfarenheter av både besvikelse och lidande. Livet måste ha hunnit gett oss sina törnar. Du måste, menar Rohr, ha börjat lära känna dig själv dina svagheter och brister för att kunna förändras/förvandlas på riktigt.

Om detta inte har sker före femtioårs ålder är risken stor att vi stelnar i våra former, vi cementeras mer och mer och det blir allt svårare att förändras. (Rohr betonar dock att för Gud är allt möjligt och för en del startar den här processen långt tidigare än fyrtio och för andra kan den börja långt senare än femtio. Det finns hopp, det är aldrig försent).

Jag utmanats mycket av detta fönster. Blir i vår 45 och är alltså mitt i detta.

Vad är den sk fyrtioårskrisen för något?

Tror det handlar om att insikten att livet inte är oändligt smyger sig på och med den en rastlöshet som i värsta fall övergår i hopplöshet. Frågorna tränger sig på: Var det här allt? Än hinner jag väl förnya mig? Än hinner jag väl med det stora “äventyret”? Än hinner jag väl lämna min mediokra tillvaro/partner/jobb för att börja leva mitt verkliga drömliv?

För en del leder oförmågan att hantera de här tankarna till uppbrott från relationer, för andra leder det till att de lämnar sammanhang och trosuppfattningar. För en del blir tillvaron så till den grad hopplös att enda utvägen de ser är att ta sitt liv.

En fråga som inte lämnar mig är: Hur skapas ett bärande hopp för män i den här åldern?

Hur lyfter vi som kyrka hoppet att förändring är möjlig, hoppet att det inte är kört, hur lyfter vi hoppet om förundran. Hur hjälper vi män i dessa år att inte gå vilse i rastlösheten utan istället hitta hem i sig själva?

Det är nåt jag går och tuggar på.

Men at forty Learn to close softly The doors to rooms they will not be Coming back to.

Donald Justice

Den här dikten har inte släppt mig, en given tolkning är ju att den handlar om min egen dödlighet. Som jag skrev om i min förra post. Det faktum att vi vid fyrtio års ålder börjar inse att livet inte är oändligt.

Det är en sanning, men det som stannar hos mig är en annan dimension. När man når den här åldern så kan vi inte längre ta alla nära relationer för givna. (Det kan vi egentligen aldrig med några relationer)

Det blir extra tydligt att ens föräldrar blir äldre. Människor som alltid varit där åldras och dör. Att se det är viktigt, det dikten säger är: “Tänk på att alltid lämna varje människa försiktigt, det kan vara sista gången ni ses.”

Min pappa dog hastigt för fyra år sedan och jag är så glad att vi hade en fin relation på slutet. Det kunde vara stormigt ibland mellan mig och pappa, vi hade båda starka personligheter. Men den sista tiden fanns det en speciell ömhet som jag idag är så tacksam över.

Ta hand om dina föräldrar, ta hand äldre släktingar och människor som är viktiga för dig. Var öm och kärleksfull i varje möte. Det gäller inte bara möten med äldre, men särskilt då.

Det finns en tid för uppror och att sparka sig fri, men i fyrtioårsåldern är det en annan tid. Som Donald Justice säger vidare i dikten:

They are more fathers than sons themselves now.

Jag tror den här insikten hör ihop med att växa upp som människa.

Men at forty Learn to close softly The doors to rooms they will not be Coming back to.

At rest on a stair landing, They feel it Moving beneath them now like the deck of a ship, Though the swell is gentle.

And deep in mirrors They rediscover The face of the boy as he practices tying His father’s tie there in secret

And the face of that father, Still warm with the mystery of lather. They are more fathers than sons themselves now. Something is filling them, something

That is like the twilight sound Of the crickets, immense, Filling the woods at the foot of the slope Behind their mortgaged houses.

Donald Justice 1925 – 2004

Den här dikten skrevs 1967, då var medellivslängden i USA 70 år. Justice hade alltså troligvis levt mer än hälften av sitt liv. (hälften visade det sig) Han inser att det finns saker han aldrig kommer göra igen. Nu gäller det att försiktigt stänga dörren till de rum han inte kommer återvända till.

I maj blir jag 45 år, medellivslängden för män i Sverige är strax över 80. Jag har statistiskt sett mer år kvar att leva än Justice hade 1967. Ändå stämmer dikten till eftertanke.

Tröstar mig med att det fortfarande finns dörrar jag aldrig öppnat, ser fram emot dem.

“Antikrist” är ett begrepp som det frekvent varnas för och spekuleras kring i en del kristna sammanhang. Viktigt att veta vad det är/inte är.

Väldigt enkelt: Antikrist betyder, precis som det låter, allt det som är anti-Jesus Kristus. För att fatta vad som är mot/anti Jesus måste vi först se vad Jesus är för. Jesus är tex för förlåtelse, försoning, kärlek, Guds rike och vidgade gränser. Antikrist står då för oförlåtelse, oförsoning, hat och stängda gränser. Enkelt va?

Problem är att många som gillar “antikrist-retorik” frikopplat begreppet men har trots det väldigt tydliga föreställningar kring exakt vad det betyder.

För dessa människor är det en person som i den yttersta tiden kommer träda fram och ta över världen. Det luriga är att först kommer den här personen att verka helt okej och jobba för fred. Det finns ett snårigt teologisk tänk bakom detta som kallas dispensionalismen och som jag inte ger mig in i nu.

Hursomhelst. Det gör att dessa människor är väldigt misstänksamma mot allt som är helt okej och dessutom verkar för fred. För i en världsbild där det yttersta onda är nåt som hela tiden förklär sig till att verkar okej, vad blir då det goda?

Det goda kan då vara allt möjligt, det kan tex vara utblommad nationalism, det kan vara främlingsfientlighet, hat mot det som är annorlunda etc. Tillvaron med det här tänket blir lätt helt bakvänd. Plötsligt har vi kristna som gillar vapen, hatar den som är annorlunda och ber mot fred i mellanöstern.

Antikrist blir en retorisk skräckfigur att lägga i framtiden och varna för, en tacksam figur som frikopplad från att vara en motbild till Kristus istället får representera allt jag själv är emot. Det ironiska är att fokusen på antikrist lätt leder till att vi själva i praktiken blir anti-Jesus.

Vi behöver inte spekulera kring antikrist eller något annat ont, hur skulle världen se ut om vi istället är upptagna med att vara för allt det Jesus är för?

Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.

Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?

Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.

Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.

Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Moderns missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.

Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.

Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.

Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.

På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”

Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.

Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.

Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.

Köpte en julklapp till mig själv, ett sånt där armband som mäter en massa saker. Har nu haft det i ett par månader.

Det mäter bla steg och puls. Varje dag får jag en fin sammanfattning. Så här låg din puls, så här många steg har du gått, så här många trappor har du gått i osv.

Dessutom får jag en inte så subtil hint när jag suttit för länge: “Rör dig!”

Aktivitetsarmbandet påminner mig inte bara om att jag skall röra mig. Det påminner om en sak vi kanske inte går och tänker på varje dag.

Det påminner mig om att livet inte är oändligt, nåt jag trodde i 20 års åldern men nu i 45 års åldern börjar förstå inte är fallet.

Den där stegräknaren har något rannsakande över sig. Tänk om jag har 183308978 steg, varken mer eller mindre. En vacker dag går jag mitt 183308978:e steg. That's it.

Det blir lite följdfrågor på det. Tänk om det inte bara är viktigt att vi går en massa steg, tänk om vart vi går är lika viktigt?

Plötsligt blev det lite Psalm 90:12 över det hela:

“Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.”

Enter your email to subscribe to updates.