Joachim Elsander

När twitter inte räcker till

Jag blir 46 den 11 maj. Har funderat mycket på det den senaste tiden. Dubblar jag det är jag över 90 år. Jag har alltså precis levt hälften (Om jag tar 90 som nån sorts rimlig ålder att uppnå). När man får ett sånt här besked så funderar man ju kring det liv man fick. Självklart vill jag vara med länge till, självklart vill jag se barnen växa upp och självklart vill jag bli gammal med min Emma.

Men om det inte blir så. Jag är inte mycket för idrottsmetaforer men tar en ändå. Jag fick leva en rik och fantastisk första halvlek. Helt ärligt har jag fått göra det jag älskar, har varit pastor i över 20 år och har i ord och handling fått berätta de berättelser jag tror på och älskar. Berättelserna om Jesus och hans rike, om lidande och död men också om hopp och uppståndelse. Jag har fått hjälpa och vägleda människor efter bästa förmåga. De sista åren har jag fått förmånen att jobba som sjukhuspastor tillsammans med fantastiska kollegor.

Hade tidigt (i år har vi varit gifta i 25 år) nåden att finna en fantastisk medvandrare i min hustru, vi har kunnat växt tillsammans genom åren. Vi har älskat varandra i med och motgång, vi har hela tiden velat den andre det bästa. Visst har vi också brustit, visst har mitt ego visat sitt fula tryne många gånger. Men vi har hållit ihop genom allt. Det ser jag som en otrolig nåd. Vi har tillsammans fått fem fantastiska barn. Trygga empatiska ungar som bryr sig om andra, som inte tvekar att ta ansvar.

Så om det blir så att det här var allt, om dessa 46 år är det jag fick så kan jag mitt i allt undra: Vad mer kan någon förvänta sig egentligen? Livet är en gåva, ingen självklarhet.

Nu fylls jag av tacksamhet över att mitt liv är besynnerligt fritt från krångliga, infekterade och ouppklarade relationer, fritt från hat och bitterhet. Dessutom ger den här sjukdomen, mitt i allt elände, mig i alla fall tid att klara upp det som behövs, säga det som behöver sägas. Det finns människor som blir gamla men ändå lämnar en röra efter sig. Jag dömer ingen, så kan livet också bli. Vi gör alla det vi kan med det vi fick. Därför förundras jag över det liv som ändå blev mitt.

Tar det bort smärtan att stå inför att lämna för tidigt? Nej smärtan finns där i all sin nakenhet men den är inte bara mörk, den är mixad med tacksamhet.

Min son påminde mig häromdagen om en berättelse jag brukar återkomma till. Nu känns den aktuellare och verkligare än någonsin.

Berättelsen är från Indien och den handlar om en man som är jagad av en tiger. Han springer för livet men tigern närmar sig obönhörligt. Mannen störtar genom djungeln och kommer slutligen fram till en glänta. Han kastar sig fram tills marken plötsligt tar slut. Han lyckas precis tvärnita och stannar framför ett lodrätt stup som leder hundratals meter ner mot djungeln under. Han hör hur tigern närmar sig bakom.

Men just då ser han en buske med små röda bär som växer precis vid klippkanten. Mannen minns att de är goda, han plockar ett bär, stoppar det i munnen och njuter. Medan han tuggar det utsökta bäret tittar han ut över den fantastiska vyn. Himmeln är blå, han ser bergstoppar i fjärran och kan ana havet.

Mannen lever sitt liv ett ögonblick i taget. Tänker vi efter så är det allt vi har allesammans. Vi har ögonblicket, vi har nuet.

Våra liv susar snabbt förbi. Är vi närvarande? Smakar vi av bären, njuter vi av utsikten? Är vi här?

Joachim Elsander skriver utifrån söndagens evangelietext.

Lukasevangeliet 7:36–8:3

Vår evangelietext börjar med att Jesus bjuds på måltid. Det är ingen ovanlig situation för honom. I stort sett vare gång vi möter Jesus i evangelierna så predikar han och visar på Guds rike eller så äter han och visar på Guds rike. Jesus äter med alla. Han äter ofta med dem längst ner i hierarkin. Men ibland, som i veckans text, bjuds han på mat av dem i toppen. Den här gången av farisén Simon. Att äta på den här tiden hade en djupare innebörd. Att äta var att dela sitt liv med de andra runt bordet.

I vår text händer något märkligt, de båda världarna Jesus ständigt rör sig mellan möts. För hem till den präktige Simon kommer också en kvinna som kallas synderska.

För Jesus som är van att äta med alla människor förändras ingenting. Medan Simon förfäras gör Jesus det han så ofta gör: han berättar en bra historia. Den här gången om en omöjlig knipa, och om befrielsen ur den. Poängen mynnar ut i hur viktigt det är att inse sitt behov av hjälp.

För Simon var Jesus en intressant gäst. För kvinnan var han hennes enda hopp om räddning. Hon lägger hela sitt liv vid hans fötter. Vem är Jesus för oss? Är han kuriosa i vårt livs bjudning eller är han vårt enda hopp?

Denna fastetext ställer en rannsakande fråga till oss: Vem liknar vi mest? Liknar vi kvinnan som utgjuter inte bara sitt balsam utan hela sitt liv vid Jesu fötter. Eller liknar vi Simon som tror att han står stadigt, fastän vårisen knakar och spricker under fötterna på honom.

Texten handlar om något så grundläggande som synd och nåd. Den handlar om vårt motstånd mot att erkänna vår brist. Det är svårt för oss människor att se hur själviska och futtiga vi ofta är.

Därför går vi ofta miste om den nåd som föder tacksamhetens tårar, kärlekens gärningar och tillbedjans glädje. Den nåd som möter kvinnan i berättelsen. Detta är ett gott och hoppfullt budskap för alla, såväl för den som betraktas som utanför som för den som självklart ser sig som innanför.

Texterna i fastan manar oss att stanna upp och fundera över våra egna liv. Så låt oss denna fasta våga möta de mindre bra sidorna hos oss själva. Ibland behöver vi stanna upp och se in i vårt eget mörker. Inte för att vi ska tycka synd om oss själva eller för att hänge oss åt självömkan. Utan för att vi då inser vårt behov av Jesus. För faktum är att vi behöver honom lika mycket som kvinnan i berättelsen gjorde. Låt oss inte stå på kyligt avstånd utan låt oss komma nära. Denna nåd erbjuds till Simon lika generöst som till kvinnan, men den tvingas inte på någon av oss.

Vare sig vi identifierar oss med kvinnan eller med Simon finns det inte någonting i ditt och mitt liv som inte Jesus kan ta hand om, ingen synd som han inte kan förlåta. Vad det än är vi bär fram inför honom kommer han inte att visa bort oss. Det som är så bra med Jesus är att han aldrig kommer att bli besvärad eller generad när vi kommer. Det finns ett motstånd att komma med våra liv precis som de är, i all sin rikedom och futtighet. Det är inte alltid lätt i Simons hus, men Jesus väntar alltid på oss i sin stora kärlek. Efter mötet med honom får vi gå i frid och möta livet igen.

Förra veckan var det fem år sedan pappa dog.

Kommer ofta på små anekdoter från min uppväxt. Är själv i den fas av livet nu där vi har barn som får betyg i skolan med allt vad det innebär. En händelse dyker upp i mitt minne.

Min pappa var en stor man, både fysiskt och i sin personlighet, han jobbade hela sitt liv på sin byggfirma. Pappa byggde hus och renoverade. Han var finsnickare i grunden.

Jag gick kanske i åttan och minns att jag hade fått en tvåa i träslöjd. Kändes lite orättvist men inget jag klagade på. Pappa hade en stor verkstad där jag ibland snickrade av hjärtats lust. Bandsågen och putsmaskinen var mina favoriter. Men i skolan gick det sämre.

Vår slöjdlärare var också “tillsynslärare” innan begrepp som lågaffektivt bemötande hade letat sig in i skolans värld. Alla hade respekt för den här läraren, många var rädda för honom. Han var känd för att inte backa för någon.

Nåväl, jag minns ett föräldramöte. Pappa var av någon anledning med den här gången, till saken hör att han kände den här slöjdläraren lite. De hade gått på slöjdlärarutbildning tillsammans. Jag minns hur pappa går fram till läraren ser honom i ögonen hälsar och helt lugnt i småpratande ton säger:

“Jag såg att grabben fick en tvåa av dig, jag har sett när han håller på och nog ska han ha en trea allt.”

Den annars så tuffe slöjdläraren.

“Jo, jo du har rätt Börje”

Ingen av mina kompisar eller deras föräldrar såg det hela, läraren sa heller aldrig ett ord om meningsutbytet och jo, jag fick en trea i slöjd.

I onödan

De kämpade med att ha den krävande gamle farbrorn boende i sitt hem, det hade stundtals prövat deras relation hårt. Tillslut dog han av ålder. På väg hem från begravningen säger hon till honom:

“Måste erkänna att om jag inte älskat dig så mycket hade jag aldrig stått ut med din farbror alla dessa år.”

“Min farbror! Jag trodde det var din...”

Tänk allt vi släpar på i onödan.

För några månader sedan såg jag en film med familjen. ”När Marnie var där” (When Marnie was there), filmen är vackert tecknad och gjord av den legendariska japanska Studio Ghibli Filmen är väl värd att se även för vuxna, den tar sin publik oavsett ålder på stort allvar. Förlagan till filmen är en bok med samma namn av Joan G. Robinson från 1967. Jag hittade den på engelska (även om en svensk översättning gjord av Sven Stolpe från 1969 ska finnas). Jag valde den boken för uppgiften. Den finns på Storytel för den som är intresserad.

Storyn

Boken (och filmen) handlar om den föräldralösa Anna, en flicka i 12-årsåldern som bor hos ett välmenande par, herr och fru Preston men Anna är ensam och väldigt nedstämd, rentav deprimerad. Anna är en komplex tjej som i grunden känner sig sviken, hennes pappa är borta och hennes mamma dog i en bilolycka som hände när hon var mycket liten. Vi får hintar om en mormor som under en period tog hand om henne tills också mormodern dog i sjukdom. Det blir inte bättre av att hon råkat se i posten att Prestons får understöd för att de tar hand om henne. Har de henne bara för att få pengar?

Grundfrågan Anna brottas med är varför hon lämnades ensam. Anna håller sig för sig själv och har inga vänner. Som läsare är det frustrerande att se att mycket av Annas ensamhet orsakar hon själv när hon vägra släppa människor inpå livet. Fru Preston vill inget hellre än att vara en mamma för henne men Anna kallar henne enbart för “moster”. Då Anna också lider av astma så skickade hon av familjens läkare iväg till landet. Hon hon hamnar i Norfolks vid havet, väldigt vackert beskrivet.

Där bor hon hos ett gammalt par, de enkla och vänliga Potts. Anna får mycket tid för sig själv och hon går långa promenader, nere vid vattnet får hon syn på ett stort hus. Det ser övergivet och ensamt ut. En kväll ser hon en flicka i ett av fönstren. De möts, flickan heter Marnie och är Annas motsatt, hon är framåt och påhittig. De gör allt möjligt tillsammans. Men redan här börjar jag som läsare undra, är Marnie verklig? Hon dyker plötsligt upp väldigt snabbt och hon försvinner lika snabbt. Är hon en fantasi? En låtsaskompis eller är hon rent av ett spöke? Det sker en förändring hos Anna, hon blir modigare och modigare. Här spelar bla en gammal väderkvarn en viktig roll när frågor kring att våga möta rädslor behandlas. De har en fantastisk sommar tillsammans men tillslut måste Marnie flytta iväg, skälen är diffusa. Känslan att återigen svikas hotar att gripa tag i Anna men Marnie ber henne om förlåtelse och Anna kommer på sig själv med att genast förlåta henne. Hon börjar så smått kunna hantera förlusterna i sitt liv.

Sen flyttar en ny familj in i huset, den livliga familjen Lindsays. Anna blir vän med barnen, speciellt med en av döttrarna. Dottern hittar en gammal dagbok i sitt rum i det gamla huset. Den är skriven av en flicka som hette just Marnie, när Anna läser i den ser hon att flickan som skrev den varit med om exakt samma äventyr som hon och Marnie. Hur är det möjligt? Flickan levde i huset för över femtio år sedan. Åter igen börjar jag som läsare fundera på om det handlar om ett spöke eller möjligen om någon sorts tidsresa.

Under bokens gång så utvecklas också relation med styvmodern fru Preston på ett fint och trovärdigt sätt och Anna förstår tillslut det läsaren redan förstått, att hon är älskad. Fostermamman berättar om pengarna de får, att det är så det går till men att de skulle haft Anna ändå och att hon vill vara en mamma för henne.

Hur hänger allt ihop då?

Boken svävar hela tiden mellan fantasy och vanlig roman. När en gammal släkting till familjen Lindsey dyker upp klarnar det mer. Den gamla damen kände Marnie när hon för länge sedan bodde i precis det här huset. Tillsammans nystar de upp det hela. Det visar sig att den mystiska flickan Marnie växte upp och fick en dotter men så kom världskriget, dottern sändes iväg till USA. När hon sen försöker återkoppla till dottern går det inte, dottern känner sig alltför sviken av sin mamma. Dottern lever ett stormigt liv, får en liten flicka men skiljer sig, gifter om sig och dör tragiskt i en bilolycka på sin bröllopsresa. Marnie tar hand om sitt barnbarn. Flickan som är 4-5 årsåldern får all den kärlek hon inte kunde ge sig egen dotter. Varje kväll berättar hon om sitt liv för den lilla flickan. Tragiskt nog insjuknar Marnie och dör hastigt. Den lilla flickan hamnar hos ett par som fosterbarn. Den lilla flickan är naturligtvis Anna.

Boken berör teman som utanförskap, känslan av svek och övergivenhet. I början av boken beskriver Anna sig själv som “utanför” men allt eftersom boken går framåt hittar hon sin plats “innanför”. Hon försöker länge hålla sig så likgiltig som möjligt. Den fasade krackelerar och hon kommer på sig själv med att le och skratta. Boken leder läsaren försiktigt, nästan drömskt in i en riktning mot försoning. Anna börjar försonas med sitt förflutna och med sig själv. En sak som fastnade hos mig är berättelsernas betydelse. Mormodern berättade, delade sitt liv och de berättelserna fastnade och kom att bli till stor hjälp. Boken ställer många frågor kring fantasins gränser och betydelse. Är det möjligt att en fantasivän är så verklig som Marnie var för Anna? Boken ger förklaringar men den lämnar egentligen öppet för att nån sorts tidsresa ändå skedde där den unge Marnie får hjälpa sitt barnbarn. Vi lämnas i ovisshet, olika tolkningar är möjliga. Jag lutar åt att boken nog ändå får räknas till genren fantasy.

Den stora frågeställningen som är kvar hos mig är om inte sådana “tidsresor” ändå är möjliga för oss alla? Att försona sig med sin historia, både med de människor vi var och de vi blev?

Jag har inte hunnit läsa ut de andra böckerna i kursen, ska försöka koppla den litteraturen mer tydligt till nästa bok jag läser till kurstillfället i mars. Men frågor som känns relevanta för mig som sjukhuspastor är just människors känsla av ensamhet och utanförskap som jag möter ibland. Det har också hänt att jag fått varit med när människor försonat sig med händelser i det förflutna och det är starka tillfällen. Även vänskapens betydelse drabbar mig, vi människor behöver vänner och tillhörighet.

Jag tar med mig människorna i boken.

Fru Preston som vill visa kärlek men allt som oftast famlar och misslyckas. Potts, det gamla paret som skapar trygghet och utrymme. Marnie, mötet med det förflutna och försoning med detsamma. Familjen Lindsey, som står för hopp, ny framtid och tillhörighet.

Jag känner också igen mig i Anna, den svikna flickan som har så svårt att förstå att hon är älskad.

Har ofta med mig ett bönerep, brukar bära det som ett halsband. Det består av knutar och ett kors. När jag använder det under bönen brukar jag be Jesusbönen vid varje knut.

“Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare”

En del studsar inför ordet “syndare”. Det låter hårt och skuldtungt. Rent av deprimerande. Varför inte bara skippa det? (Det är helt ok att be Jesusbönen och stanna innan men det ska göras av rätt skäl.)

Jag brukar ju nämna den indiske jesuitprästern Anthony De Mello. Anthony har en intressant vinkling på det här. Så fort han hamnar i en situation där han i vardagen möter någon som provocerar honom så i stället för att bli arg tänker han: “I’m an Ass, You’re an Ass.” Hans inställning är att människor är syndare, vi är “åsnor” som beter oss orationellt och egoistiskt. So what! Han låter inte detta faktum förstöra hans dag. Så här säger han om det hela:

One day I will write a book and the title will be “I’m an Ass, You’re an Ass.” That’s the most liberating, wonderful thing in the world, when you openly admit you are an ass. It’s wonderful. Then, when people tell me “you’re wrong” I reply, “Well, what can you expect of an ass?” Disarmed. Everybody must be disarmed. In the final liberation, I am an ass, you’re an ass.

Betyder det att han förespråkar någon sorts resignation inför synden och det destruktiva? Absolut inte. Anthony insisterar att vi bara kan förändra det vi ser. Tex när någon sårar oss och hela vårt ego mobiliserar en motattack. (Någon som känner igen sig) så blir situationen bara värre. Den människa som vaket känner både sig själv och andra tillräckligt för att se vad som händer är den som avväpnar situationen. “Jag är en åsna, du är en åsna”. Betyder det att vi ska lägga oss platt och ta vad som helst? Verkligen inte, det betyder bara att vi nyktert ser situationen för vad den är och får handlingsutrymme.

Det här blir själva motsatsen till att slå ner sig själv i skorna när vi misslyckas, för att tala klarspråk, när vi syndar. Då behöver vi inte gå in i självförakt och försöka straffa oss själva. Eller för den delen gå in i försvarsställning och försöka rättfärdiggöra våra handlingar. Vi får helt enkelt be.

“Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig en åsna”

Där någonstans sker förvandlingen.

Har haft förmånen att växt upp nära gamla människor och deras berättelser. Äldre släktingar fanns alltid i min närhet under uppväxten, de tog tid med mig och brorsan och förutom gott fika, godis (och en del kanske mindre spännande utläggningar om diverse krämpor) så har de berättat de mest fascinerande historier.

Självupplevda berättelser om immigration, om Amerikabåtar som tog eld på öppet hav, om dramatiska evakueringar. Berättelser om alla strapatserna det innebar att vara missionär i Kina på 1920-talet.

Berättelser om fattigdom och sjukdom. Berättelser om 1930-talets Chicago och beskyddarpengar till maffian. Berättelser om sorg och förluster, berättelser om hjältemod och feghet, om brinnande kärlek och djupaste sorg. Berättelser om framgångar och svek.

Inte bara självupplevda berättelser utan också sagor om fruktansvärda monster, drakar och prinsessor. Om skogar fyllda till bredden med hungriga vargar.

En gammelmoster berättade så dramatiska och blodisande sagor för oss att min pappa en gång stannade bilen och sa: “Om du ska berätta så där hemska historier får du gå hem”. Gamla Judit satt i baksätet mellan mig och brorsan och drog sina storys, vi satt som ljus och lyssnade.

Allt det här och mer växte jag upp med.

Vilket ovärderlig skatt.

Det finns en berättelse som den indiske jesuiten Anthony De Mello ofta berättade.

Den handlar om en man som frenetiskt letar efter något under en gatlampa. Det är sent på kvällen och det är beckmörkt. (Den här historien utspelar sig innan vi hade starka ljuskällor i våra mobiler.) En man kommer förbi och frågar vad han letar efter.

“Mina bilnycklar”, svarar han med näsan mot asfalten. Mannen som kom erbjuder sig att hjälpa till och de letar länge och väl.

Tillslut säger han som kom: “Det finns verkligen inga nycklar, vi har letat precis överallt. Är du säker på att du tappade dem här?”

Varvid den förste mannen ruskar på huvudet, pekar och svarar:

“Nej, nej, jag tappade dem i gränden därborta. Men där är det ju så hopplöst mörkt så jag tyckte det var mer praktiskt att leta här under lampan istället.”

Den irländske mystikern, poeten och filosofen John O'Donohue berättar från sin uppväxt i County Clare, Irland om de gamlas råd till barnen angående hur de skulle bete sig om de mötte ett naturväsen.

Det fanns fortfarande mycket vidskepelse ute på landsbygden och människor levde med en öppenhet för andra världar. Vad skulle du göra? Jo, du skulle inte få panik och skräckslagen springa utan istället lugnt stå kvar och fråga: “Vad vill du?”

John ser en stor visdom i det förhållningssättet. Det händer oss alla, plötsligt står vi inför en känsla av obehag, irritation etc. Vad gör vi? Rusar vi bara vidare eller stannar vi upp? John menar att vi ska förhålla oss på samma sätt som inför ett väsen. Uppmärksamma obehaget och ställa frågan: Vad vill du?

Om vi vågar dröja kvar så kan svaret komma. Vi identifierar varifrån känslan kommer. Vi blir medvetna.

Jag tror att om vi bara vågar stanna och fråga så spricker många troll, och som bonus lär vi känna oss själva på köpet.

Vad vill du?

Enter your email to subscribe to updates.