Joachim Elsander

En sak som jag funderat på är varför vi i mitt frikyrkliga sammanhang så många gånger har så svårt att tala sant om helande. Ibland hör jag pastorer säga: “Det här är svårt för ibland helar inte Gud”. Eller så frågar de: “Varför blir inte alla helade?”

Men handen på hjärtat, om vi är sanna så är väl vår erfarenhet snarare så här: “Det är svårt för oftast helar inte Gud” och en rimligare fråga är väl: “Varför blir så få helade?”. Vi antyder genom att prata så här att egentligen blir nästan alla vi ber för helade och problemet är de få som inte blir det, men talar vi då sant om helande?

För även i de mest karismatiska sammanhangen, även där människor ber som allra mest om helande så hör de spektakulära miraklen till undantagen. De flera med svår cancer tex bli inte helade, men nån gång ibland händer det! Men varför fortsätter vi att prata så här?

Kan höra invändningen som kommer från några nu: “Jo men i bibeln så...”

Vänta nu, jo i bibeln ser vi Jesus hela många människor och det kan vi frimodigt tro på men ger det oss skäl att inte tala sant här och nu i den verklighet som är vår?

Behöver bibelns berättelser att vi friserar sanningen eller kan de stå för sig själva? Klart de kan! Vi kan tala sant om helande utan att det förminskar bibeln.

Som jag har skrivit, jag håller dörren för ett extraordinärt gudsingripande öppen och jag uppmuntras av berättelserna om Jesu och hans rike och de under som följde honom. Men frågan kvarstår, varför vänder vi så ofta på det hela? Varför talar vi inte sant här?

Nån kanske säger, vi vill skapa tro, därför säger vi så här. Men vänta nu, sanningen skapar tro. Ärlighet skapar tro. Överdrifter och friseringar skapar däremot besvikelser och bryter ner tillit.

Gud är Gud och han förmår såklart gripa in lika mycket även om vi är sanna, kanske särskilt de gångerna.

Låt oss behålla tron på helande men låt oss samtidigt tala sant.

PS. Helande är en vid term. Jag tror Gud verkar genom förbön, genom mediciner och läkare men det jag vill åt här och det människorna som pratar så här om helande menar är det övernaturliga och oförklarliga helandet. Men i min värld verkar Gud på så många sätt. DS

Här utvecklar jag min förra post, den om tanten fågeln och “den andra naiviteten”. Du som inte är intresserad av internkyrkliga spörsmål kan med fördel läsa något annat.

Det finns en sak jag önskar jag hade jobbat än mer med som pastor och det är att hjälpa människor från den “första naiviteten” till den “andra naiviteten”. Om något skrämt mig och gjort mig bekymrad i svensk kristenhet så är det hur många människor som fastnar i en banal och omogen tro. (Bara att kolla på alla olika forum för kristen tro på nätet, olika facebook-grupper tex, inte alla såklart men några får mig att häpna) Du finner snabbt en tro byggd på självklara svar, en svartvit tro utan några nyanser där själva drivkraften är att ha rätt, inte att va rätt. Några lyckas behålla den här synen livet ut men många tappar den efter vägen. Min önskan är att den skulle få vara en väg in men inget mer. En av pastorns huvuduppgifter är att hjälpa människor att växa. Att hjälpa människor hitta en tro som rymmer paradoxer men framför allt en tro som är byggd på kärleken.

Men är inte en barnatro något bra? Jag hörde nyligen biskop Esbjörn Hagberg tala om den saliga barnsligheten och den farliga barnsligheten. Sund kristen tro är att landa i en salig barnslighet, men för att göra det krävs det en resa. Barnatron är perfekt när vi är barn, men när vi växer upp och möter livets komplexitet så behöver tron växa med oss eller vi med den. Det är nödvändigt att tron är djup nog att erbjuda en berättelse som klarar att bära även vuxenlivets utmaningar.

Ser ofta människor med (fri)kyrklig bakgrund välja mellan tre olika vägar. (hur medvetet valet är ska jag låta vara osagt) Det sker ofta i 30–50 års åldern. Jag förenklar medvetet i texten, men det här är observationer jag gjort under mina år som pastor både hos andra och mig själv. De tre vägarna är:

“Den första naivitetens väg”

Här cementeras barnatron i ett försök att bli en hållbar vuxentro. Människor på den första naivitetens väg grubblar inte och funderar inte längre, tron är ett paket som för länge sedan köpts och nu tas för givet. På den här vägen lyssnas det mest på åsikter som bekräftar det redan trodda. Samma konferenser, samma böcker etc (samma bloggar om du vill). Människor här finns med i sammanhang som säger det de alltid hört och de är nöjda med det. De förstår inte varför en del krånglar till det. Här finns en tydlig tendens att förenkla och att undvika nyanser. I alla fall tills något händer som skakar allt detta.

(Fri)kyrkan har ofta varit duktig på att lotsa in människor på den här vägen, lämna dem där och hoppas på det bästa. En del lyckats behålla den här strategin hela sina liv men för allt fler blir den efter ett tag omöjlig. I värsta fall riskerar det här att bli vad Esbjörn kallar: “den farliga barnsligheten”. Ofta är fruktan och rädsla grundbulten här. Det finns naturligtvis genuina och goda kristna på den första naivitetens väg men för många blir den i längden antingen kvävande eller förhärdande.

“Ateistens väg”

Människor här gör upp med naiviteten i sina liv. Ibland är det något tydligt som triggar förändringen ur Statu Quo. Det kan vara en livsskris av nåt slag, eller bara ett uppvaknande. Det är blir hursomhelst inte längre möjligt att tro som de tidigare trott. Många upptäcker att tron i mycket bygger på upplevelser gjorda i tonåren och blir väldigt skeptiska. “Nya ateister” som Richard Dawkins och hans gelikar kommer som befriare från trång religiositet. Kanske känner människor här sig lurade, rent av vilseledda. Negativa erfarenheter av kyrka och ledarskap spelar ofta men inte alltid in. Livets komplexitet gör att för personer på den här vägen blir “Den första naivitetens väg” helt omöjlig. Det människor här ofta har gemensamt med den första gruppen är tänket på tron som ett paket, med skillnaden att istället för att köpa det helt och hållet låter man det reservationslöst fara och flyga.

De svåraste ateisterna att samtala med är de som en gång själva vandrat den första naivitetens väg men som istället för att ha fått hjälp att fördjupa lämnat allt. De kommer ofta att ta spjärn mot sin erfarenhet med resultatet att andra, vidare tolkningar och upplevelser av kristen tro tenderar bli obegripliga. Jag har mött ateister här som kallar mig “flummig”, precis som de skulle gjort under sin naiva fas som troende.

“Mystikerns väg” eller “Den andra naivitetens väg”

Även här blir “Den första naivitetens väg” omöjlig, men istället för att kasta bort alltsammans så finner man en dörr mot en djupare och tryggare tro. Uppvaknandet sker ofta av samma orsaker som för grupp två, en livskris, erfarenhet av smärta och svaghet. Eller kanske bara en längtan bort från det tillrättalagda. Jag menar att varje församling borde ha ledare som själva är här och som kan lotsa och hjälpa människor in på den här vägen. Problemet är att vi idag ofta har fler fantastiska kommunikatörer och lysande strateger som själva enbart rör sig i den första naiviteten än ledare med djup och vilja att lotsa människor framåt. Istället känner sig många ledare hotade och vet helt enkelt inte hur de ska göra med dessa människor som vill vidare. I värsta fall upprepar de det de alltid sagt men högre och mer auktoritärt vilket alienerar dessa människor ytterligare och pressar dem i värsta fall in på ateismens väg.

Människor på “mystikens väg” har kommit att se tron som så mycket mer än ett paket att behålla eller kasta. Här så accepteras paradoxer, här lämnas ett “antingen eller” tänk. Tron blir tryggare, den är inte ständigt hotad av yttre saker. Här bygger tron främst på kärlek, inte som ett urvattnat begrepp utan som en genuint livsförvandlande erfarenhet. Riktningen är hela tiden tydligt en resa från fruktan mot kärlek som berör alla områden i livet. Här upptäcker vi en större mer närvarande Gud. Detta är “den andra naiviteten” en naivitet utan skygglappar och förenklingar. Även om det finns ett skeptiskt och ifrågasättande drag så har cynismen övervunnits. Insikten landar att livet, tron och verkligheten är större än något “paket” vi kan köpa eller förkasta. Det vi har är nuet och vad vi gör med det. Det som är främmande för “Mystikerns väg” är tvärsäkerheten från de båda andra vägarna. Dessa ses som i mycket varandras spegelbilder. Den här vägen är en väg bort från tvärsäkra bilder och in i att se hela tillvaron med nya nyfikna ögon. Här landar vi i den saliga barnsligheten.

“The Christian of the future will be a mystic or he will not exist at all.” Karl Rahner

Kommer ihåg en berättelse jag hörde för några år sedan. Den handlar om det som ibland kallas för “den andra naiviteten”. Vad är det för nåt undrar du kanske?

En sak är klar och det är att vi alla på olika sätt växer och förändras. Det kan skapa förvirring och osäkerhet hos oss. För en del leder till en desperat önskan att klamra sig fast vid det som varit, för andra till ett förkastande av den egna historien. Men det finns en tredje väg. Jag har lite slarvigt kallat den för “mystikerns väg”. Det är här “den andra naiviteten” kommer in.

En podcast jag följer drivs av Luke Norsworthy, Luke är pastor i ett mindre sammanhang i Austin, TX USA. I ett avsnitt delar han i förbifarten en berättelse som jag genast kände igen från mitt eget liv, så till den grad att jag tar mig vissa friheter och breder ut den. Jag har varit med om olika versioner av exakt samma händelse så här är min version av berättelsen:

Luke var på besök hos en äldre dam i församlingen och när de satt ute på hennes veranda så kom det en lite fågel och slog sig ner på räcket. Damen sa: “Den där lilla fågeln är verkligen Guds nåd”. Luke höll med henne och de beundrade den lilla fågeln tillsamman.

När han sen satt i bilen på väg hem började han fundera på fågeln och sitt eget liv. Han konstaterade att när han var “nyfrälst” i tonåren så skulle han har tänkt så här kring damens upplevelse:

“Men det är ju självklart att Gud styrde en fågel till tanten för att uppmuntra henne! Tack och lov för det, Gud har all makt, han styr skogens fåglar som han vill.”

Det är det här som kallas för “den första naiviteten”. Här är Gud väldigt aktiv, han helar sjukdomar, fixar parkeringsplatser och så fort någon klarar sig undan en bilolycka är det skyddsänglar inblandade. Allt är enkelt och svartvitt. Vi lär söndagsskolan att be om soligt väder till festen för det är klart att Gud fixar det.

Sen tänkte Luke på sin kritiska och ifrågasättande fas, för den kommer förr eller senare till oss alla. (Om inte annat så i fyrtioårsåldern). Hade han hört damen berätta om fågeln i det här skeendet hade han tänkt:

“Oj, oj, oj så korkat! Det är väl självklart att Gud inte kör omkring med fåglar som små radiostyrda flygplan. Skulle Gud syssla med sån detaljstyrning men samtidigt tillåta jordbävningar och krig? Skulle inte tro det!”

I den här fasen kommer många till slutsatsen att hela den kristna tron är hopplöst naiv. Ofta gör vi här också upp med ledare från våra tidiga år som vi nu tycker förenklade allt för mycket, kanske så till den den grad att vi känner oss lurade och bedragna. Själva Guds existens kan ifrågasätts och det kanske slutar med att hela tron förkastas. Många ateister med kristen bakgrund går att hitta här.

Men det behöver inte sluta där. Luke konstaterar att han idag landat i att hela världen har sitt ursprung i Gud, varje andetag, varje fågel. Vi förstår inte allt och det finns inga enkla svar. Tillvaron är fylld av paradoxer men mitt i allt detta möter vi en närvarande Gud. En Gud som är närmare oss än våra egna andetag. En Gud i vilken vi rör oss och är till. Så självklart är fågeln ett uttryck för Gud nåd, det är allt vi behöver veta och vila i.

Det är “den andra naiviteten”. Vi har gått varvet runt men vi är inte desamma. Den här resan tror jag vi alla behöver göra för att växa både i vår tro och som människor.

“I början är bergen berg och floderna är floder; senare är bergen inte längre berg och floderna är inte längre floder; men sen igen är bergen åter berg och floderna är åter floder. “

Det är mänskligt att fastna i “varförfrågorna”. Varför drabbas jag av det här? Varför drabbas vi? Varför händer detta oss? Det finns oändliga variationer. Frågorns måste få ställas, det är bara ett problem och det är att dessa frågor är en återvändsgränd. Visst, det går att hitta svar på några frågor men de genererar i sin tur fler och det finns inget slutgiltigt magiskt svar som löser det vi drabbats av hur mycket vi än letar. Att möta människor i alla dessa “varför” är en del av att vara sjukhussjälavårdare.

För något år sedan pratade jag med en vän som är läkare Han delade sin erfarenhet av hur människor snabbt faller in i “varförfrågorna” när de ställs inför olyckor och svåra diagnoser. Min vän är empatisk och lyssnar såklart och försöker möta patienten och anhöriga så gott han kan som läkare. Men när vi samtalade så säger han: “Det finns ett annat “varför” som fascinerar mig mycket mer och som jag önskar fler människor skulle landa i istället, det är frågan: Varför föddes jag överhuvudtaget?” Min vän fortsatte:

“Tänk dig ett oändligt universum, myriader galaxer fyllda med stjärnor, tänk dig enorma ofattbara tidsrymder och här föds jag på den här lilla blå planeten. Här får jag uppleva några år av medvetande, jag får vara med, känna, se och förundras. Om det blir 10, 40 eller 90 år, spelar det egentligen någon roll?”

Min väns ord fastnade hos mig. De kom tillbaka när jag själv ställdes inför sjukdom. “Varför” för mig har inte blivit: “Varför är jag drabbad av cancer?” Nej det varför jag fortsätter fascineras av är det min vän lyfte. Den “varförfrågan” fascinerar, ger perspektiv och fyller med tacksamhet.

En artist jag lyssnat mycket på de senaste veckorna är Andrew Peterson, jag bäddar in hans sång: Don't You Want to Thank Someone här under:

I mitt jobb som sjukhuspastor i Falun ingår beredskap, det innebär att vi i sjukhuskyrkans arbetslag en kväll/natt i veckan och en helg i månaden är beredda att rycka ut till sjukhuset. Alla avdelningar kan höra av sig men oftast är det akuten eller intensivvårds avdelningen. Personsökaren piper, jag vet att nu är det något på gång, jag ringer upp numret som visas på det lilla stycket antik elektronik och sen får jag höra vad som hänt, tex: “Vi har ett hjärtstopp på väg in till akuten, oroliga anhöriga är på väg in”. Eller “Det har skett en olycka, personen dog i ambulansen, anhöriga på plats”.

Det här har under mina två år i sjukhussjukan påmint mig om hur skör gränsen mellan kontroll och kaos är för oss människor. Kaos är ett telefonsamtal bort. Vi befinner oss i ena stunden i en värld som vi tycker oss känna till och rent av ha kontroll över för att nästa stund kastas in i en helt ny okänd och skrämmande tillvaro. När det piper, och det händer förhållandevis ofta i Falun, så ska vi vara på plats inom 45 minuter men ofta hinner vi dit tidigare. Jag brukar gå till mitt rum på sjukhuskyrkan, hänga av mig jackan och påminna mig om att det som har hänt har hänt, finns inget jag kan göra för att förändra situationen. Jag känner enormt med den drabbade familjen samtidigt är min roll att bara vara hos dem i denna fruktansvärda stund. Sen går jag iväg mot anhörigrummet, brukar växla några ord med ansvarig sjuksköterska och få en uppdatering av situationen.

Det är en speciell känsla att stå utanför dörren till det rummet och veta att innanför finns den djupaste maktlöshet och förtvivlan. Jag ber alltid en kort bön “Tack Gud att du är med” sen kliver jag in. Jag tvekar aldrig, jag vet att det är min uppgift, samtidigt tar klivet över den tröskeln emot. En del av mig vill inte vara i kaos, en del av mig vill bara springa åt andra hållet, en del av mig vill bara erkänna och möta det jag har kontroll över, det jag själv väljer. Jag förnekar inte den delen av mig, försöker inte undertrycka den. Jag ser den men vet samtidigt att den inte kan bestämma. Jag kliver alltid in i rummet.

De här erfarenheterna gör olika saker med oss, de skulle kunna göra oss rädda och oroliga. Jag brukar tänka på de fem förlossningar jag varit med på när mina barn fötts. Visst var jag orolig, visst kände jag mig liten och maktlös men på det hela taget var jag rätt övertygad om att det skulle gå bra. Vi bor ju i Sverige och här är en förlossning en rätt enkel match. I mitt jobb på sjukhuskyrkan kommer jag in även i dessa situationer när det inte gick bra, när barnet dog under eller efter förlossningen. Har ibland undrat hur nervös jag hade varit om jag gjort den erfarenheten innan mina egna barn föddes? När min dotter tog körkort var det plötsligt jag som låg vaken och väntade på att hon skulle komma hem. Jag vet ju att trafikolyckor trots nollvision och hög säkerhet i moderna bilar ändå händer. Det är också lätt att bli lite av en hypokondriker när vi kommer in och möter alla möjliga sjukdomsfall.

Jag har börjat lära mig att det finns ett sätt att övervinna den här oron och det är tacksamheten. Att känna tacksamhet för varje dag, att värdesätta varje dag, att inte leva i fruktan för olyckor och sjukdomar men att istället leva i det som är och att inte ta varandra för givna. Sen hjälper det att att inse att vi faktiskt inte har kontroll över så mycket som vi vill tro. På något förunderligt sätt bär de här lärdomarna mig även nu när jag själv fått ett svårt sjukdomsbesked.

Två citat som följer mig, det ena är från författaren Frederick Buechner och det andra från poeten Mary Oliver. De sammanfattar vad jag vill säga.

Here is the world. Beautiful and terrible things will happen. Don't be afraid.'

Frederick Buechner

It is a serious thing just to be alive on this fresh morning in this broken world..

Mary Oliver

Den här texten har jag publicerat tidigare, den 4 augusti 2015 på min dåvarande blogg. Plötsligt kändes texten relevant så jag redigerade den något och lägger den här med.

Ibland hör jag andra kristna beklaga sig över att människor “bara lever för stunden”. Typ så här låter ibland retoriken: “Lever vi för stunden eller lever vi för evigheten?”

Det låter fromt, religiöst och fint.

Eller?

Frågor som infinner sig är: Vad betyder det överhuvudtaget? Hur lever vi för evigheten? Hur lever vi inte i stunden? Om vi inte möter evigheten i nuet, vad är det då för evighet vi tänker oss? Är den ens nåt att ha?

Gud presenterade sig för Mose i den brinnande busken med “Jag är”. Jesus säger att evigt liv är att känna Gud, han säger också att Guds rike är mitt ibland oss. Paulus insisterar på att “idag är räddningens dag”.

Nej, människor behöver inte mindre av “stunden” och mer av en abstrakt evighet någonstans bortom molnen. Många lever idag i fruktan för framtiden med skuld och ånger inför det som varit.

Vad vi alla behöver är att se Gud som den som är mitt i vår vardag. Vi lär känna Gud nu, genom dessa omständigheter, dessa personer som omger oss, denna plats vi finns på. I denna stund. I detta liv med allt vad det innehåller.

Evigheten då? Exakt vad det är vet jag inte, “evighet” är lika abstrakt för mig som för nån annan. Men en sak anar jag och det är att i evigheten kan jag erfara: “Här är jag nu, med Gud” och grejen är att samma sak kan vi erfara exakt nu.

Om stunden vill jag hävda att det är i den Gud vill rädda oss från fruktan och oro, rädda oss från det förflutnas skugga.

Så låt oss leva för stunden ty den är det enda vi har och där, endast här möter vi Gud.

För några år sedan såg jag ett klipp med den amerikanske teologen Stanley Hauerwas där han talar om döden. Klippet har kommit tillbaks till mig de senaste veckorna då jag själv så drastiskt ställts inför livets möjliga slut. Hauerwas talar om hur synen på en god död skiftat genom historien. När det gäller livets avslut så är ofta idealet i vår tid en plötslig död. Många uttrycker något i den här stilen: “Jag vill bara lägga mig fullt frisk på kvällen och inte vakna”. Många vill också “dö med stövlarna på” mitt i något de tycker om, en snabb död utan lidande.

Har vi alltid tänkt så? Nej, Hauerwas visar att det här är ett relativt nytt sätt att tänka, om vi tittar i gamla bönböcker hittar vi ofta formuleringar som: “Herre, var oss nådig: skona oss från en plötslig och oväntad död”. Speciellt i den klassiska engelska bönboken “The Book of Common Prayer” är detta ett återkommer tema. Då var det precis tvärtom, det värsta en människa kunde tänka sig var en hastig död.

Varför önskar människor idag en plötsligt död, när det var något att frukta för tidigare generationer?

En anledning är individualismen, vi lever ofta med illusionen att vi är oberoende av andra. Vårt perspektiv är mer självcentrerat. En annan anledning tror jag är rädsla för lidande och smärta.

För tidigare generationer var det tydligare att vi människor sitter ihop och behöver varandra. Människor var mer bekymrade att dö mitt i ouppklarade relationer än att dö med smärta. Döden var en självklarhet man inte kunde göra så mycket åt, de var därför mer rädda att dö oförsonade både med sina medmänniskor och med Gud.

Vi som jobbar med sorgebearbetning vet att den plötsliga döden ofta är mer traumatisk och svårbearbetad för de närstående. Ofta kan det osagda och ogjorda eller det man kanske sagt i vrede ligga kvar och skava. De goda nyheterna är att det är möjligt för alla människor att leva med sorgen på ett gott sätt. Det är inte på något sätt kört även om någon dör mitt i ouppklarade affärer. Men det blir helt klart mer att jobba med och bearbeta.

Vi bestämmer ju inte när och hur vi dör. Döden kommer till oss alla på olika sätt, en del av oss får tid att hinna ordna relationer, försona oss och lämna så färdigt det bara går, andra får inte den chansen.

Lärdomen av detta måste vara att vi alla strävar efter att leva så att vi lämnar de olika rummen i våra liv med ömhet, där vi försiktigt stänger livets olika dörrar bakom oss. Medvetna att vi kanske aldrig mer kommer att gå in i vissa rum igen.

Reflections on Death from CPX on Vimeo.

Vi är så uppmuntrade av alla böner, det är verkligen en ödmjukande och djupt berörande erfarenhet att höra om individer och församlingar runt hela Sverige som ber för oss. Många är bekanta för oss, andra finns på platser och sammanhang vi inte känner eller besökt. Dagligen hör vi om människor vi inte mött som lyfter oss i bön. Jag vet också att människor ber för oss från länder som Malawi och Bangladesh till USA.

En del är vana bedjare, berörs speciellt av de som berättar att de inte brukar be eller inte bett på länge men som nu börjat be för oss. Vi uppmuntras såklart också av er som inte ber men som uttrycker era omtankar på andra sätt.

Det finns en skön vila i det när vi inte riktigt orkar själva. Vi känner oss verkligen burna.

Allt detta har fått mig att funderat lite kring det här med förbön.

Förbön kan ibland uppfattas som att blir vi bara tillräckligt många så kan vi “tvinga” Gud att agera. Som om Gud skulle sitta i sin himmel och hålla koll: “Hmm, nu ber 711 personer för Joachim, om jag får 50 till så kanske jag kan göra något”. Ursäkta den lite vanvördiga bilden, den är störande för den är så uppenbart orimlig.

Hittade det här citatet som jag gått och grunnat på:

“Begreppet förbön blir obegripligt om vi tolkar det som att sätta press på Gud och försöka få Gud att göra det vi vill. Det blir förståeligt om vi ser det som ett sätt Gud valt från evighet till att föra fram sin vilja.”

Herbert McCabe (fritt översatt av mig.)

Jag tänker att förbön är en gåva Gud gett oss för att visa sin kärlek och omsorg men inte bara det utan för att faktiskt föra fram sin goda vilja i världen. Tack alla ni som just nu lyfter mig och min familj, ni är värdefulla varenda en av er.

Låt oss fortsätta be för varandra!

Det är många som ber för oss och det betyder oerhört mycket. Vi känner oss burna. Vi är många som ber att jag ska bli helad från den här cancern. Jag har en tro på en Gud som förmår göra det extraordinära, en Gud som kan gripa in och bota. Jag tror att gudsriket ibland glimmar till med helhet och upprättelse rent fysiskt redan här.

Här behövs dock nyanseringar, mina tjugo år som pastor har ändå lärt mig något i den här frågan. Det finns tillfällen där jag mött en kramp kring helande, speciellt när det handlar om som i mitt fall svårare sjukdomar. Människor som helt gått i baklås i sin stora förväntan på miraklet. Människor som känt sig tvingade att förneka lidande, sjukdom och död livrädda för att det skulle vara tecken på otro. Livrädda för att själva bearbetningen av sin egen död på något sätt skulle hindra Gud från att gripa in. Den här inställningen leder till att människor helt berövas möjligheten att möta sin egen dödlighet, möjligheten att också ta vara på den tid som finns för att göra upp relationer och försona och förbereda sig.

När vi pratar om helande här hemma så säger vi att vi har den dörren öppen för Gud, om Gud kommer med ett mirakel så tar vi tacksamt emot det. Men det är inte den enda kroken vi hänger vår tro eller hopp på. Vi tror på en Gud som kan hela samtidigt som vi förbereder oss för döden. Det finns ingen motsättning här. Det handlar om vem vi tror Gud är. Vi tror på en Gud i vars famn vi får vila, en Gud som är kärlek, en Gud som oavsett vad som händer bär oss i liv och död.

Slutligen ett ord till er som känner er manade att komma hem hit och be för mig. Jag förstår att det är ett uttryck för omsorg och kärlek, vi har vänner runt oss som ber med och för oss och vi finns i en varm och trygg församlingsgemenskap, så även om du känner starkt att just dina böner skulle göra skillnad så vill vi uppmuntra dig att i första hand be för oss där du är. Vi är tvungna av respekt för vår familj och den tid vi har att välja vilka vi vill träffa. Hoppas ni kan respektera detta, vi är samtidigt tacksamma för era förböner.

Jag blir 46 den 11 maj. Har funderat mycket på det den senaste tiden. Dubblar jag det är jag över 90 år. Jag har alltså precis levt hälften (Om jag tar 90 som nån sorts rimlig ålder att uppnå). När man får ett sånt här besked så funderar man ju kring det liv man fick. Självklart vill jag vara med länge till, självklart vill jag se barnen växa upp och självklart vill jag bli gammal med min Emma.

Men om det inte blir så. Jag är inte mycket för idrottsmetaforer men tar en ändå. Jag fick leva en rik och fantastisk första halvlek. Helt ärligt har jag fått göra det jag älskar, har varit pastor i över 20 år och har i ord och handling fått berätta de berättelser jag tror på och älskar. Berättelserna om Jesus och hans rike, om lidande och död men också om hopp och uppståndelse. Jag har fått hjälpa och vägleda människor efter bästa förmåga. De sista åren har jag fått förmånen att jobba som sjukhuspastor tillsammans med fantastiska kollegor.

Hade tidigt (i år har vi varit gifta i 25 år) nåden att finna en fantastisk medvandrare i min hustru, vi har kunnat växt tillsammans genom åren. Vi har älskat varandra i med och motgång, vi har hela tiden velat den andre det bästa. Visst har vi också brustit, visst har mitt ego visat sitt fula tryne många gånger. Men vi har hållit ihop genom allt. Det ser jag som en otrolig nåd. Vi har tillsammans fått fem fantastiska barn. Trygga empatiska ungar som bryr sig om andra, som inte tvekar att ta ansvar.

Så om det blir så att det här var allt, om dessa 46 år är det jag fick så kan jag mitt i allt undra: Vad mer kan någon förvänta sig egentligen? Livet är en gåva, ingen självklarhet.

Nu fylls jag av tacksamhet över att mitt liv är besynnerligt fritt från krångliga, infekterade och ouppklarade relationer, fritt från hat och bitterhet. Dessutom ger den här sjukdomen, mitt i allt elände, mig i alla fall tid att klara upp det som behövs, säga det som behöver sägas. Det finns människor som blir gamla men ändå lämnar en röra efter sig. Jag dömer ingen, så kan livet också bli. Vi gör alla det vi kan med det vi fick. Därför förundras jag över det liv som ändå blev mitt.

Tar det bort smärtan att stå inför att lämna för tidigt? Nej smärtan finns där i all sin nakenhet men den är inte bara mörk, den är mixad med tacksamhet.