Halvtid
Jag blir 46 den 11 maj. Har funderat mycket på det den senaste tiden. Dubblar jag det är jag över 90 år. Jag har alltså precis levt hälften (Om jag tar 90 som nån sorts rimlig ålder att uppnå). När man får ett sånt här besked så funderar man ju kring det liv man fick. Självklart vill jag vara med länge till, självklart vill jag se barnen växa upp och självklart vill jag bli gammal med min Emma.
Men om det inte blir så. Jag är inte mycket för idrottsmetaforer men tar en ändå. Jag fick leva en rik och fantastisk första halvlek. Helt ärligt har jag fått göra det jag älskar, har varit pastor i över 20 år och har i ord och handling fått berätta de berättelser jag tror på och älskar. Berättelserna om Jesus och hans rike, om lidande och död men också om hopp och uppståndelse. Jag har fått hjälpa och vägleda människor efter bästa förmåga. De sista åren har jag fått förmånen att jobba som sjukhuspastor tillsammans med fantastiska kollegor.
Hade tidigt (i år har vi varit gifta i 25 år) nåden att finna en fantastisk medvandrare i min hustru, vi har kunnat växt tillsammans genom åren. Vi har älskat varandra i med och motgång, vi har hela tiden velat den andre det bästa. Visst har vi också brustit, visst har mitt ego visat sitt fula tryne många gånger. Men vi har hållit ihop genom allt. Det ser jag som en otrolig nåd. Vi har tillsammans fått fem fantastiska barn. Trygga empatiska ungar som bryr sig om andra, som inte tvekar att ta ansvar.
Så om det blir så att det här var allt, om dessa 46 år är det jag fick så kan jag mitt i allt undra: Vad mer kan någon förvänta sig egentligen? Livet är en gåva, ingen självklarhet.
Nu fylls jag av tacksamhet över att mitt liv är besynnerligt fritt från krångliga, infekterade och ouppklarade relationer, fritt från hat och bitterhet. Dessutom ger den här sjukdomen, mitt i allt elände, mig i alla fall tid att klara upp det som behövs, säga det som behöver sägas. Det finns människor som blir gamla men ändå lämnar en röra efter sig. Jag dömer ingen, så kan livet också bli. Vi gör alla det vi kan med det vi fick. Därför förundras jag över det liv som ändå blev mitt.
Tar det bort smärtan att stå inför att lämna för tidigt? Nej smärtan finns där i all sin nakenhet men den är inte bara mörk, den är mixad med tacksamhet.