Joachim Elsander

Den här texten har jag publicerat tidigare, den 4 augusti 2015 på min dåvarande blogg. Plötsligt kändes texten relevant så jag redigerade den något och lägger den här med.

Ibland hör jag andra kristna beklaga sig över att människor “bara lever för stunden”. Typ så här låter ibland retoriken: “Lever vi för stunden eller lever vi för evigheten?”

Det låter fromt, religiöst och fint.

Eller?

Frågor som infinner sig är: Vad betyder det överhuvudtaget? Hur lever vi för evigheten? Hur lever vi inte i stunden? Om vi inte möter evigheten i nuet, vad är det då för evighet vi tänker oss? Är den ens nåt att ha?

Gud presenterade sig för Mose i den brinnande busken med “Jag är”. Jesus säger att evigt liv är att känna Gud, han säger också att Guds rike är mitt ibland oss. Paulus insisterar på att “idag är räddningens dag”.

Nej, människor behöver inte mindre av “stunden” och mer av en abstrakt evighet någonstans bortom molnen. Många lever idag i fruktan för framtiden med skuld och ånger inför det som varit.

Vad vi alla behöver är att se Gud som den som är mitt i vår vardag. Vi lär känna Gud nu, genom dessa omständigheter, dessa personer som omger oss, denna plats vi finns på. I denna stund. I detta liv med allt vad det innehåller.

Evigheten då? Exakt vad det är vet jag inte, “evighet” är lika abstrakt för mig som för nån annan. Men en sak anar jag och det är att i evigheten kan jag erfara: “Här är jag nu, med Gud” och grejen är att samma sak kan vi erfara exakt nu.

Om stunden vill jag hävda att det är i den Gud vill rädda oss från fruktan och oro, rädda oss från det förflutnas skugga.

Så låt oss leva för stunden ty den är det enda vi har och där, endast här möter vi Gud.