Från plötslig död beskydda oss Herre
För några år sedan såg jag ett klipp med den amerikanske teologen Stanley Hauerwas där han talar om döden. Klippet har kommit tillbaks till mig de senaste veckorna då jag själv så drastiskt ställts inför livets möjliga slut. Hauerwas talar om hur synen på en god död skiftat genom historien. När det gäller livets avslut så är ofta idealet i vår tid en plötslig död. Många uttrycker något i den här stilen: “Jag vill bara lägga mig fullt frisk på kvällen och inte vakna”. Många vill också “dö med stövlarna på” mitt i något de tycker om, en snabb död utan lidande.
Har vi alltid tänkt så? Nej, Hauerwas visar att det här är ett relativt nytt sätt att tänka, om vi tittar i gamla bönböcker hittar vi ofta formuleringar som: “Herre, var oss nådig: skona oss från en plötslig och oväntad död”. Speciellt i den klassiska engelska bönboken “The Book of Common Prayer” är detta ett återkommer tema. Då var det precis tvärtom, det värsta en människa kunde tänka sig var en hastig död.
Varför önskar människor idag en plötsligt död, när det var något att frukta för tidigare generationer?
En anledning är individualismen, vi lever ofta med illusionen att vi är oberoende av andra. Vårt perspektiv är mer självcentrerat. En annan anledning tror jag är rädsla för lidande och smärta.
För tidigare generationer var det tydligare att vi människor sitter ihop och behöver varandra. Människor var mer bekymrade att dö mitt i ouppklarade relationer än att dö med smärta. Döden var en självklarhet man inte kunde göra så mycket åt, de var därför mer rädda att dö oförsonade både med sina medmänniskor och med Gud.
Vi som jobbar med sorgebearbetning vet att den plötsliga döden ofta är mer traumatisk och svårbearbetad för de närstående. Ofta kan det osagda och ogjorda eller det man kanske sagt i vrede ligga kvar och skava. De goda nyheterna är att det är möjligt för alla människor att leva med sorgen på ett gott sätt. Det är inte på något sätt kört även om någon dör mitt i ouppklarade affärer. Men det blir helt klart mer att jobba med och bearbeta.
Vi bestämmer ju inte när och hur vi dör. Döden kommer till oss alla på olika sätt, en del av oss får tid att hinna ordna relationer, försona oss och lämna så färdigt det bara går, andra får inte den chansen.
Lärdomen av detta måste vara att vi alla strävar efter att leva så att vi lämnar de olika rummen i våra liv med ömhet, där vi försiktigt stänger livets olika dörrar bakom oss. Medvetna att vi kanske aldrig mer kommer att gå in i vissa rum igen.
Reflections on Death from CPX on Vimeo.