Förbön
Vi är så uppmuntrade av alla böner, det är verkligen en ödmjukande och djupt berörande erfarenhet att höra om individer och församlingar runt hela Sverige som ber för oss. Många är bekanta för oss, andra finns på platser och sammanhang vi inte känner eller besökt. Dagligen hör vi om människor vi inte mött som lyfter oss i bön. Jag vet också att människor ber för oss från länder som Malawi och Bangladesh till USA.
En del är vana bedjare, berörs speciellt av de som berättar att de inte brukar be eller inte bett på länge men som nu börjat be för oss. Vi uppmuntras såklart också av er som inte ber men som uttrycker era omtankar på andra sätt.
Det finns en skön vila i det när vi inte riktigt orkar själva. Vi känner oss verkligen burna.
Allt detta har fått mig att funderat lite kring det här med förbön.
Förbön kan ibland uppfattas som att blir vi bara tillräckligt många så kan vi “tvinga” Gud att agera. Som om Gud skulle sitta i sin himmel och hålla koll: “Hmm, nu ber 711 personer för Joachim, om jag får 50 till så kanske jag kan göra något”. Ursäkta den lite vanvördiga bilden, den är störande för den är så uppenbart orimlig.
Hittade det här citatet som jag gått och grunnat på:
“Begreppet förbön blir obegripligt om vi tolkar det som att sätta press på Gud och försöka få Gud att göra det vi vill. Det blir förståeligt om vi ser det som ett sätt Gud valt från evighet till att föra fram sin vilja.”
Herbert McCabe (fritt översatt av mig.)
Jag tänker att förbön är en gåva Gud gett oss för att visa sin kärlek och omsorg men inte bara det utan för att faktiskt föra fram sin goda vilja i världen. Tack alla ni som just nu lyfter mig och min familj, ni är värdefulla varenda en av er.
Låt oss fortsätta be för varandra!