Illusionen av kontroll
I mitt jobb som sjukhuspastor i Falun ingår beredskap, det innebär att vi i sjukhuskyrkans arbetslag en kväll/natt i veckan och en helg i månaden är beredda att rycka ut till sjukhuset. Alla avdelningar kan höra av sig men oftast är det akuten eller intensivvårds avdelningen. Personsökaren piper, jag vet att nu är det något på gång, jag ringer upp numret som visas på det lilla stycket antik elektronik och sen får jag höra vad som hänt, tex: “Vi har ett hjärtstopp på väg in till akuten, oroliga anhöriga är på väg in”. Eller “Det har skett en olycka, personen dog i ambulansen, anhöriga på plats”.
Det här har under mina två år i sjukhussjukan påmint mig om hur skör gränsen mellan kontroll och kaos är för oss människor. Kaos är ett telefonsamtal bort. Vi befinner oss i ena stunden i en värld som vi tycker oss känna till och rent av ha kontroll över för att nästa stund kastas in i en helt ny okänd och skrämmande tillvaro. När det piper, och det händer förhållandevis ofta i Falun, så ska vi vara på plats inom 45 minuter men ofta hinner vi dit tidigare. Jag brukar gå till mitt rum på sjukhuskyrkan, hänga av mig jackan och påminna mig om att det som har hänt har hänt, finns inget jag kan göra för att förändra situationen. Jag känner enormt med den drabbade familjen samtidigt är min roll att bara vara hos dem i denna fruktansvärda stund. Sen går jag iväg mot anhörigrummet, brukar växla några ord med ansvarig sjuksköterska och få en uppdatering av situationen.
Det är en speciell känsla att stå utanför dörren till det rummet och veta att innanför finns den djupaste maktlöshet och förtvivlan. Jag ber alltid en kort bön “Tack Gud att du är med” sen kliver jag in. Jag tvekar aldrig, jag vet att det är min uppgift, samtidigt tar klivet över den tröskeln emot. En del av mig vill inte vara i kaos, en del av mig vill bara springa åt andra hållet, en del av mig vill bara erkänna och möta det jag har kontroll över, det jag själv väljer. Jag förnekar inte den delen av mig, försöker inte undertrycka den. Jag ser den men vet samtidigt att den inte kan bestämma. Jag kliver alltid in i rummet.
De här erfarenheterna gör olika saker med oss, de skulle kunna göra oss rädda och oroliga. Jag brukar tänka på de fem förlossningar jag varit med på när mina barn fötts. Visst var jag orolig, visst kände jag mig liten och maktlös men på det hela taget var jag rätt övertygad om att det skulle gå bra. Vi bor ju i Sverige och här är en förlossning en rätt enkel match. I mitt jobb på sjukhuskyrkan kommer jag in även i dessa situationer när det inte gick bra, när barnet dog under eller efter förlossningen. Har ibland undrat hur nervös jag hade varit om jag gjort den erfarenheten innan mina egna barn föddes? När min dotter tog körkort var det plötsligt jag som låg vaken och väntade på att hon skulle komma hem. Jag vet ju att trafikolyckor trots nollvision och hög säkerhet i moderna bilar ändå händer. Det är också lätt att bli lite av en hypokondriker när vi kommer in och möter alla möjliga sjukdomsfall.
Jag har börjat lära mig att det finns ett sätt att övervinna den här oron och det är tacksamheten. Att känna tacksamhet för varje dag, att värdesätta varje dag, att inte leva i fruktan för olyckor och sjukdomar men att istället leva i det som är och att inte ta varandra för givna. Sen hjälper det att att inse att vi faktiskt inte har kontroll över så mycket som vi vill tro. På något förunderligt sätt bär de här lärdomarna mig även nu när jag själv fått ett svårt sjukdomsbesked.
Två citat som följer mig, det ena är från författaren Frederick Buechner och det andra från poeten Mary Oliver. De sammanfattar vad jag vill säga.
Here is the world. Beautiful and terrible things will happen. Don't be afraid.'
Frederick Buechner
It is a serious thing just to be alive on this fresh morning in this broken world..
Mary Oliver