Joachim Elsander

Här utvecklar jag min förra post, den om tanten fågeln och “den andra naiviteten”. Du som inte är intresserad av internkyrkliga spörsmål kan med fördel läsa något annat.

Det finns en sak jag önskar jag hade jobbat än mer med som pastor och det är att hjälpa människor från den “första naiviteten” till den “andra naiviteten”. Om något skrämt mig och gjort mig bekymrad i svensk kristenhet så är det hur många människor som fastnar i en banal och omogen tro. (Bara att kolla på alla olika forum för kristen tro på nätet, olika facebook-grupper tex, inte alla såklart men några får mig att häpna) Du finner snabbt en tro byggd på självklara svar, en svartvit tro utan några nyanser där själva drivkraften är att ha rätt, inte att va rätt. Några lyckas behålla den här synen livet ut men många tappar den efter vägen. Min önskan är att den skulle få vara en väg in men inget mer. En av pastorns huvuduppgifter är att hjälpa människor att växa. Att hjälpa människor hitta en tro som rymmer paradoxer men framför allt en tro som är byggd på kärleken.

Men är inte en barnatro något bra? Jag hörde nyligen biskop Esbjörn Hagberg tala om den saliga barnsligheten och den farliga barnsligheten. Sund kristen tro är att landa i en salig barnslighet, men för att göra det krävs det en resa. Barnatron är perfekt när vi är barn, men när vi växer upp och möter livets komplexitet så behöver tron växa med oss eller vi med den. Det är nödvändigt att tron är djup nog att erbjuda en berättelse som klarar att bära även vuxenlivets utmaningar.

Ser ofta människor med (fri)kyrklig bakgrund välja mellan tre olika vägar. (hur medvetet valet är ska jag låta vara osagt) Det sker ofta i 30–50 års åldern. Jag förenklar medvetet i texten, men det här är observationer jag gjort under mina år som pastor både hos andra och mig själv. De tre vägarna är:

“Den första naivitetens väg”

Här cementeras barnatron i ett försök att bli en hållbar vuxentro. Människor på den första naivitetens väg grubblar inte och funderar inte längre, tron är ett paket som för länge sedan köpts och nu tas för givet. På den här vägen lyssnas det mest på åsikter som bekräftar det redan trodda. Samma konferenser, samma böcker etc (samma bloggar om du vill). Människor här finns med i sammanhang som säger det de alltid hört och de är nöjda med det. De förstår inte varför en del krånglar till det. Här finns en tydlig tendens att förenkla och att undvika nyanser. I alla fall tills något händer som skakar allt detta.

(Fri)kyrkan har ofta varit duktig på att lotsa in människor på den här vägen, lämna dem där och hoppas på det bästa. En del lyckats behålla den här strategin hela sina liv men för allt fler blir den efter ett tag omöjlig. I värsta fall riskerar det här att bli vad Esbjörn kallar: “den farliga barnsligheten”. Ofta är fruktan och rädsla grundbulten här. Det finns naturligtvis genuina och goda kristna på den första naivitetens väg men för många blir den i längden antingen kvävande eller förhärdande.

“Ateistens väg”

Människor här gör upp med naiviteten i sina liv. Ibland är det något tydligt som triggar förändringen ur Statu Quo. Det kan vara en livsskris av nåt slag, eller bara ett uppvaknande. Det är blir hursomhelst inte längre möjligt att tro som de tidigare trott. Många upptäcker att tron i mycket bygger på upplevelser gjorda i tonåren och blir väldigt skeptiska. “Nya ateister” som Richard Dawkins och hans gelikar kommer som befriare från trång religiositet. Kanske känner människor här sig lurade, rent av vilseledda. Negativa erfarenheter av kyrka och ledarskap spelar ofta men inte alltid in. Livets komplexitet gör att för personer på den här vägen blir “Den första naivitetens väg” helt omöjlig. Det människor här ofta har gemensamt med den första gruppen är tänket på tron som ett paket, med skillnaden att istället för att köpa det helt och hållet låter man det reservationslöst fara och flyga.

De svåraste ateisterna att samtala med är de som en gång själva vandrat den första naivitetens väg men som istället för att ha fått hjälp att fördjupa lämnat allt. De kommer ofta att ta spjärn mot sin erfarenhet med resultatet att andra, vidare tolkningar och upplevelser av kristen tro tenderar bli obegripliga. Jag har mött ateister här som kallar mig “flummig”, precis som de skulle gjort under sin naiva fas som troende.

“Mystikerns väg” eller “Den andra naivitetens väg”

Även här blir “Den första naivitetens väg” omöjlig, men istället för att kasta bort alltsammans så finner man en dörr mot en djupare och tryggare tro. Uppvaknandet sker ofta av samma orsaker som för grupp två, en livskris, erfarenhet av smärta och svaghet. Eller kanske bara en längtan bort från det tillrättalagda. Jag menar att varje församling borde ha ledare som själva är här och som kan lotsa och hjälpa människor in på den här vägen. Problemet är att vi idag ofta har fler fantastiska kommunikatörer och lysande strateger som själva enbart rör sig i den första naiviteten än ledare med djup och vilja att lotsa människor framåt. Istället känner sig många ledare hotade och vet helt enkelt inte hur de ska göra med dessa människor som vill vidare. I värsta fall upprepar de det de alltid sagt men högre och mer auktoritärt vilket alienerar dessa människor ytterligare och pressar dem i värsta fall in på ateismens väg.

Människor på “mystikens väg” har kommit att se tron som så mycket mer än ett paket att behålla eller kasta. Här så accepteras paradoxer, här lämnas ett “antingen eller” tänk. Tron blir tryggare, den är inte ständigt hotad av yttre saker. Här bygger tron främst på kärlek, inte som ett urvattnat begrepp utan som en genuint livsförvandlande erfarenhet. Riktningen är hela tiden tydligt en resa från fruktan mot kärlek som berör alla områden i livet. Här upptäcker vi en större mer närvarande Gud. Detta är “den andra naiviteten” en naivitet utan skygglappar och förenklingar. Även om det finns ett skeptiskt och ifrågasättande drag så har cynismen övervunnits. Insikten landar att livet, tron och verkligheten är större än något “paket” vi kan köpa eller förkasta. Det vi har är nuet och vad vi gör med det. Det som är främmande för “Mystikerns väg” är tvärsäkerheten från de båda andra vägarna. Dessa ses som i mycket varandras spegelbilder. Den här vägen är en väg bort från tvärsäkra bilder och in i att se hela tillvaron med nya nyfikna ögon. Här landar vi i den saliga barnsligheten.

“The Christian of the future will be a mystic or he will not exist at all.” Karl Rahner