Varförfrågorna
Det är mänskligt att fastna i “varförfrågorna”. Varför drabbas jag av det här? Varför drabbas vi? Varför händer detta oss? Det finns oändliga variationer. Frågorns måste få ställas, det är bara ett problem och det är att dessa frågor är en återvändsgränd. Visst, det går att hitta svar på några frågor men de genererar i sin tur fler och det finns inget slutgiltigt magiskt svar som löser det vi drabbats av hur mycket vi än letar. Att möta människor i alla dessa “varför” är en del av att vara sjukhussjälavårdare.
För något år sedan pratade jag med en vän som är läkare Han delade sin erfarenhet av hur människor snabbt faller in i “varförfrågorna” när de ställs inför olyckor och svåra diagnoser. Min vän är empatisk och lyssnar såklart och försöker möta patienten och anhöriga så gott han kan som läkare. Men när vi samtalade så säger han: “Det finns ett annat “varför” som fascinerar mig mycket mer och som jag önskar fler människor skulle landa i istället, det är frågan: Varför föddes jag överhuvudtaget?” Min vän fortsatte:
“Tänk dig ett oändligt universum, myriader galaxer fyllda med stjärnor, tänk dig enorma ofattbara tidsrymder och här föds jag på den här lilla blå planeten. Här får jag uppleva några år av medvetande, jag får vara med, känna, se och förundras. Om det blir 10, 40 eller 90 år, spelar det egentligen någon roll?”
Min väns ord fastnade hos mig. De kom tillbaka när jag själv ställdes inför sjukdom. “Varför” för mig har inte blivit: “Varför är jag drabbad av cancer?” Nej det varför jag fortsätter fascineras av är det min vän lyfte. Den “varförfrågan” fascinerar, ger perspektiv och fyller med tacksamhet.
En artist jag lyssnat mycket på de senaste veckorna är Andrew Peterson, jag bäddar in hans sång: Don't You Want to Thank Someone här under: