Joachim Elsander

När twitter inte räcker till

Men at forty Learn to close softly The doors to rooms they will not be Coming back to.

At rest on a stair landing, They feel it Moving beneath them now like the deck of a ship, Though the swell is gentle.

And deep in mirrors They rediscover The face of the boy as he practices tying His father’s tie there in secret

And the face of that father, Still warm with the mystery of lather. They are more fathers than sons themselves now. Something is filling them, something

That is like the twilight sound Of the crickets, immense, Filling the woods at the foot of the slope Behind their mortgaged houses.

Donald Justice 1925 – 2004

Den här dikten skrevs 1967, då var medellivslängden i USA 70 år. Justice hade alltså troligvis levt mer än hälften av sitt liv. (hälften visade det sig) Han inser att det finns saker han aldrig kommer göra igen. Nu gäller det att försiktigt stänga dörren till de rum han inte kommer återvända till.

I maj blir jag 45 år, medellivslängden för män i Sverige är strax över 80. Jag har statistiskt sett mer år kvar att leva än Justice hade 1967. Ändå stämmer dikten till eftertanke.

Tröstar mig med att det fortfarande finns dörrar jag aldrig öppnat, ser fram emot dem.

“Antikrist” är ett begrepp som det frekvent varnas för och spekuleras kring i en del kristna sammanhang. Viktigt att veta vad det är/inte är.

Väldigt enkelt: Antikrist betyder, precis som det låter, allt det som är anti-Jesus Kristus. För att fatta vad som är mot/anti Jesus måste vi först se vad Jesus är för. Jesus är tex för förlåtelse, försoning, kärlek, Guds rike och vidgade gränser. Antikrist står då för oförlåtelse, oförsoning, hat och stängda gränser. Enkelt va?

Problem är att många som gillar “antikrist-retorik” frikopplat begreppet men har trots det väldigt tydliga föreställningar kring exakt vad det betyder.

För dessa människor är det en person som i den yttersta tiden kommer träda fram och ta över världen. Det luriga är att först kommer den här personen att verka helt okej och jobba för fred. Det finns ett snårigt teologisk tänk bakom detta som kallas dispensionalismen och som jag inte ger mig in i nu.

Hursomhelst. Det gör att dessa människor är väldigt misstänksamma mot allt som är helt okej och dessutom verkar för fred. För i en världsbild där det yttersta onda är nåt som hela tiden förklär sig till att verkar okej, vad blir då det goda?

Det goda kan då vara allt möjligt, det kan tex vara utblommad nationalism, det kan vara främlingsfientlighet, hat mot det som är annorlunda etc. Tillvaron med det här tänket blir lätt helt bakvänd. Plötsligt har vi kristna som gillar vapen, hatar den som är annorlunda och ber mot fred i mellanöstern.

Antikrist blir en retorisk skräckfigur att lägga i framtiden och varna för, en tacksam figur som frikopplad från att vara en motbild till Kristus istället får representera allt jag själv är emot. Det ironiska är att fokusen på antikrist lätt leder till att vi själva i praktiken blir anti-Jesus.

Vi behöver inte spekulera kring antikrist eller något annat ont, hur skulle världen se ut om vi istället är upptagna med att vara för allt det Jesus är för?

Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.

Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?

Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.

Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.

Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Moderns missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.

Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.

Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.

Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.

På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”

Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.

Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.

Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.

Köpte en julklapp till mig själv, ett sånt där armband som mäter en massa saker. Har nu haft det i ett par månader.

Det mäter bla steg och puls. Varje dag får jag en fin sammanfattning. Så här låg din puls, så här många steg har du gått, så här många trappor har du gått i osv.

Dessutom får jag en inte så subtil hint när jag suttit för länge: “Rör dig!”

Aktivitetsarmbandet påminner mig inte bara om att jag skall röra mig. Det påminner om en sak vi kanske inte går och tänker på varje dag.

Det påminner mig om att livet inte är oändligt, nåt jag trodde i 20 års åldern men nu i 45 års åldern börjar förstå inte är fallet.

Den där stegräknaren har något rannsakande över sig. Tänk om jag har 183308978 steg, varken mer eller mindre. En vacker dag går jag mitt 183308978:e steg. That's it.

Det blir lite följdfrågor på det. Tänk om det inte bara är viktigt att vi går en massa steg, tänk om vart vi går är lika viktigt?

Plötsligt blev det lite Psalm 90:12 över det hela:

“Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.”

I den korta presentationen i min twitterprofil har jag med formuleringen “Wannabe mystic”. Varför? Jag gör inga anspråk att vara en mystiker men jag tror det finns en rikedom där som jag vill leva i. Därav “Wannabe”

Att den kristna tron handlar om mer än rationella försanthållanden är vi nog alla med på. Vi behöver inte hamna i ett förakt för bildning och det intellektuella för att samtidigt se att tron också handlar om upplevelser och erfarenheter som går utöver detta. Att möta Gud på detta sätt har olika namn i olika kristna traditioner men handlar helt enkelt om en påtaglig erfarenhet av Gud.

Det paradoxala med att se världen som en mystiker är att se Guds närvaro i skapelsen, i medmänniskorna. “Att se att varje buske brinner” som judiska mystiker säger. Trots betoningen på att erfara Gud hänger en mystiker inte upp alltsammans på speciella “kickar”.

Därför har en mystiker en stor Gud, en Gud som inte bara dyker upp ibland utan som alltid är närvarande. Gud är inte på vinden det mesta av tiden. Att se, uppleva och finnas i denna närvaro är varje kristens kallelse. För mig är det tydligt att kristen karismatik går in i detta och att det absolut inte handlar om några motpoler.

Räcker det inte med klassisk karismatik à la frikyrkan då? Min erfarenhet av karismatik, i alla fall den jag mött, är att Gud helt enkelt inte är här när miraklet inte sker. Att Guds närvaro i det alldagliga inte lyfts fram nog. Karismatikens Gud finns allt för ofta enbart i det “övernaturliga”.

Så var gärna karismatisk men ha samtidigt mystikerns ögon så du ser Gud även i det ordinära och vanliga. Var medveten om karismatikens frestelse att förpassa Gud enbart till det spektakulära, risken är att det blir ett krympande isflak att bygga sin tro på.

Samtidigt är en mystiker öppen för oväntade gudsmöten. Inga dörrar för Guds handlande är stängda.

Kan hända att den katolske teologen Karl Rahner överdrev något när han sa: “The Christian of the future will be a mystic or he will not exist at all.” Men jag tror han är något viktigt på spåren.

#mystiker #teologi #frikyrka

Att vara uppvuxen i en kristen miljö som jag är leder ibland till att vi har med oss böner och dikter på ett så självklart sätt att vi tar dem förgivna.

En del är lite märkliga, “Gud som haver barnen kär” tex, den kan lätt bli en uppräkning av obegripliga gammelsvenska ord. Av den anledningen ber jag ofta andra aftonböner med mina barn, även om de ibland önskar “Gud som haver”. När det händer så grundar sig nog deras önskan mer på positiva associationer och stämningar än bönens formuleringar och teologiska ställningstaganden.

En bön som jag nyupptäckt i sjukhusmiljön är Reinhold Niebuhrs klassiska sinnesrobön.

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Det är fantastiskt att få dela den med en människa som aldrig mött den tidigare. Det blir ofta en aha-upplevelse både för mig och dem.

Den är genialisk för den balanserar precis där vi finns som människor. Mellan kaos och ordning, mellan trygghet och förlamande skräck, mellan det vi kan kontrollera och det som vi inte rår över. Bönen hjälper oss hitta fotfästet där någonstans mitt emellan. Kaos är ett telefonsamtal bort. Våra planer, almanackor och all vår framförhållning kan när som helst krossas likt nattgammal is. Sinnesrobönen ger perspektiv, tröst och hjälp.

En annan nytta med den är att den hjälper oss ge upp våra “väderkvarnar”, ibland fastnar vi i att slåss mot saker vi ändå inte rår över. Det kan vara situationer utanför våra ansvarsområden, saker bortom vårt inflytande. I sjukhusmiljön handlar det ofta om sjukdom men det kan även handla om ordningar och hierarkier. Det handlar också om andra människor. Bönen hjälper oss se att de enda vi egentligen kan förändra är oss själva.

Precis som den amerikanske författaren Frederick Buechner beskriver världen: “Here is the world. Beautiful and terrible things will happen. Don't be afraid.”

För att navigera rätt i denna värld behöver vi frid, mod och visdom. Det får vi alla be om.

#bön #frikyrka

Jag får rätt ofta höra att min kritik av vissa karismatiska praktiker enbart beror på bearbetandet av egna besvikelser etc.

Detta är förminskande och snudd på härskarteknik. Jag vill hävda att min största drivkraft inte är egna eventuella besvikelser utan vad jag mött hos en hel massa tilltufsade kristna och det handlar inte om 1990-talet, det handlar om idag.

Attityden som ibland finns är att vi inte alls ska lägga oss i vad de unga gör och att varje försök till vägledning egentligen handlar om att lägga vårt egen problematiserade på dem. Det resonemanget är lika dumt som att jag skulle hindra min innebandyspelande dotter från att ha skyddsglasögon bara för att jag själv är bollrädd!

Glasögonen skyddar ögonen, det är huvudanledningen oavsett om vi själva har fått blåmärken av hårda bollar eller inte. Ingen vettig förälder tänker: “Bäst att vara tyst, de får själva ta en boll i ögat först, sen kanske vi plockar fram skyddsglasögonen.”

För mig handlar det om att försöka förmedla erfarenheter. Men hur gör vi det så att de lyssnar och tar emot? Det är supersvårt. Men vi måste åtminstone försöka.

#frikyrka