Joachim Elsander

När twitter inte räcker till

Det är mänskligt att fastna i “varförfrågorna”. Varför drabbas jag av det här? Varför drabbas vi? Varför händer detta oss? Det finns oändliga variationer. Frågorns måste få ställas, det är bara ett problem och det är att dessa frågor är en återvändsgränd. Visst, det går att hitta svar på några frågor men de genererar i sin tur fler och det finns inget slutgiltigt magiskt svar som löser det vi drabbats av hur mycket vi än letar. Att möta människor i alla dessa “varför” är en del av att vara sjukhussjälavårdare.

För något år sedan pratade jag med en vän som är läkare Han delade sin erfarenhet av hur människor snabbt faller in i “varförfrågorna” när de ställs inför olyckor och svåra diagnoser. Min vän är empatisk och lyssnar såklart och försöker möta patienten och anhöriga så gott han kan som läkare. Men när vi samtalade så säger han: “Det finns ett annat “varför” som fascinerar mig mycket mer och som jag önskar fler människor skulle landa i istället, det är frågan: Varför föddes jag överhuvudtaget?” Min vän fortsatte:

“Tänk dig ett oändligt universum, myriader galaxer fyllda med stjärnor, tänk dig enorma ofattbara tidsrymder och här föds jag på den här lilla blå planeten. Här får jag uppleva några år av medvetande, jag får vara med, känna, se och förundras. Om det blir 10, 40 eller 90 år, spelar det egentligen någon roll?”

Min väns ord fastnade hos mig. De kom tillbaka när jag själv ställdes inför sjukdom. “Varför” för mig har inte blivit: “Varför är jag drabbad av cancer?” Nej det varför jag fortsätter fascineras av är det min vän lyfte. Den “varförfrågan” fascinerar, ger perspektiv och fyller med tacksamhet.

En artist jag lyssnat mycket på de senaste veckorna är Andrew Peterson, jag bäddar in hans sång: Don't You Want to Thank Someone här under:

I mitt jobb som sjukhuspastor i Falun ingår beredskap, det innebär att vi i sjukhuskyrkans arbetslag en kväll/natt i veckan och en helg i månaden är beredda att rycka ut till sjukhuset. Alla avdelningar kan höra av sig men oftast är det akuten eller intensivvårds avdelningen. Personsökaren piper, jag vet att nu är det något på gång, jag ringer upp numret som visas på det lilla stycket antik elektronik och sen får jag höra vad som hänt, tex: “Vi har ett hjärtstopp på väg in till akuten, oroliga anhöriga är på väg in”. Eller “Det har skett en olycka, personen dog i ambulansen, anhöriga på plats”.

Det här har under mina två år i sjukhussjukan påmint mig om hur skör gränsen mellan kontroll och kaos är för oss människor. Kaos är ett telefonsamtal bort. Vi befinner oss i ena stunden i en värld som vi tycker oss känna till och rent av ha kontroll över för att nästa stund kastas in i en helt ny okänd och skrämmande tillvaro. När det piper, och det händer förhållandevis ofta i Falun, så ska vi vara på plats inom 45 minuter men ofta hinner vi dit tidigare. Jag brukar gå till mitt rum på sjukhuskyrkan, hänga av mig jackan och påminna mig om att det som har hänt har hänt, finns inget jag kan göra för att förändra situationen. Jag känner enormt med den drabbade familjen samtidigt är min roll att bara vara hos dem i denna fruktansvärda stund. Sen går jag iväg mot anhörigrummet, brukar växla några ord med ansvarig sjuksköterska och få en uppdatering av situationen.

Det är en speciell känsla att stå utanför dörren till det rummet och veta att innanför finns den djupaste maktlöshet och förtvivlan. Jag ber alltid en kort bön “Tack Gud att du är med” sen kliver jag in. Jag tvekar aldrig, jag vet att det är min uppgift, samtidigt tar klivet över den tröskeln emot. En del av mig vill inte vara i kaos, en del av mig vill bara springa åt andra hållet, en del av mig vill bara erkänna och möta det jag har kontroll över, det jag själv väljer. Jag förnekar inte den delen av mig, försöker inte undertrycka den. Jag ser den men vet samtidigt att den inte kan bestämma. Jag kliver alltid in i rummet.

De här erfarenheterna gör olika saker med oss, de skulle kunna göra oss rädda och oroliga. Jag brukar tänka på de fem förlossningar jag varit med på när mina barn fötts. Visst var jag orolig, visst kände jag mig liten och maktlös men på det hela taget var jag rätt övertygad om att det skulle gå bra. Vi bor ju i Sverige och här är en förlossning en rätt enkel match. I mitt jobb på sjukhuskyrkan kommer jag in även i dessa situationer när det inte gick bra, när barnet dog under eller efter förlossningen. Har ibland undrat hur nervös jag hade varit om jag gjort den erfarenheten innan mina egna barn föddes? När min dotter tog körkort var det plötsligt jag som låg vaken och väntade på att hon skulle komma hem. Jag vet ju att trafikolyckor trots nollvision och hög säkerhet i moderna bilar ändå händer. Det är också lätt att bli lite av en hypokondriker när vi kommer in och möter alla möjliga sjukdomsfall.

Jag har börjat lära mig att det finns ett sätt att övervinna den här oron och det är tacksamheten. Att känna tacksamhet för varje dag, att värdesätta varje dag, att inte leva i fruktan för olyckor och sjukdomar men att istället leva i det som är och att inte ta varandra för givna. Sen hjälper det att att inse att vi faktiskt inte har kontroll över så mycket som vi vill tro. På något förunderligt sätt bär de här lärdomarna mig även nu när jag själv fått ett svårt sjukdomsbesked.

Två citat som följer mig, det ena är från författaren Frederick Buechner och det andra från poeten Mary Oliver. De sammanfattar vad jag vill säga.

Here is the world. Beautiful and terrible things will happen. Don't be afraid.'

Frederick Buechner

It is a serious thing just to be alive on this fresh morning in this broken world..

Mary Oliver

Den här texten har jag publicerat tidigare, den 4 augusti 2015 på min dåvarande blogg. Plötsligt kändes texten relevant så jag redigerade den något och lägger den här med.

Ibland hör jag andra kristna beklaga sig över att människor “bara lever för stunden”. Typ så här låter ibland retoriken: “Lever vi för stunden eller lever vi för evigheten?”

Det låter fromt, religiöst och fint.

Eller?

Frågor som infinner sig är: Vad betyder det överhuvudtaget? Hur lever vi för evigheten? Hur lever vi inte i stunden? Om vi inte möter evigheten i nuet, vad är det då för evighet vi tänker oss? Är den ens nåt att ha?

Gud presenterade sig för Mose i den brinnande busken med “Jag är”. Jesus säger att evigt liv är att känna Gud, han säger också att Guds rike är mitt ibland oss. Paulus insisterar på att “idag är räddningens dag”.

Nej, människor behöver inte mindre av “stunden” och mer av en abstrakt evighet någonstans bortom molnen. Många lever idag i fruktan för framtiden med skuld och ånger inför det som varit.

Vad vi alla behöver är att se Gud som den som är mitt i vår vardag. Vi lär känna Gud nu, genom dessa omständigheter, dessa personer som omger oss, denna plats vi finns på. I denna stund. I detta liv med allt vad det innehåller.

Evigheten då? Exakt vad det är vet jag inte, “evighet” är lika abstrakt för mig som för nån annan. Men en sak anar jag och det är att i evigheten kan jag erfara: “Här är jag nu, med Gud” och grejen är att samma sak kan vi erfara exakt nu.

Om stunden vill jag hävda att det är i den Gud vill rädda oss från fruktan och oro, rädda oss från det förflutnas skugga.

Så låt oss leva för stunden ty den är det enda vi har och där, endast här möter vi Gud.

För några år sedan såg jag ett klipp med den amerikanske teologen Stanley Hauerwas där han talar om döden. Klippet har kommit tillbaks till mig de senaste veckorna då jag själv så drastiskt ställts inför livets möjliga slut. Hauerwas talar om hur synen på en god död skiftat genom historien. När det gäller livets avslut så är ofta idealet i vår tid en plötslig död. Många uttrycker något i den här stilen: “Jag vill bara lägga mig fullt frisk på kvällen och inte vakna”. Många vill också “dö med stövlarna på” mitt i något de tycker om, en snabb död utan lidande.

Har vi alltid tänkt så? Nej, Hauerwas visar att det här är ett relativt nytt sätt att tänka, om vi tittar i gamla bönböcker hittar vi ofta formuleringar som: “Herre, var oss nådig: skona oss från en plötslig och oväntad död”. Speciellt i den klassiska engelska bönboken “The Book of Common Prayer” är detta ett återkommer tema. Då var det precis tvärtom, det värsta en människa kunde tänka sig var en hastig död.

Varför önskar människor idag en plötsligt död, när det var något att frukta för tidigare generationer?

En anledning är individualismen, vi lever ofta med illusionen att vi är oberoende av andra. Vårt perspektiv är mer självcentrerat. En annan anledning tror jag är rädsla för lidande och smärta.

För tidigare generationer var det tydligare att vi människor sitter ihop och behöver varandra. Människor var mer bekymrade att dö mitt i ouppklarade relationer än att dö med smärta. Döden var en självklarhet man inte kunde göra så mycket åt, de var därför mer rädda att dö oförsonade både med sina medmänniskor och med Gud.

Vi som jobbar med sorgebearbetning vet att den plötsliga döden ofta är mer traumatisk och svårbearbetad för de närstående. Ofta kan det osagda och ogjorda eller det man kanske sagt i vrede ligga kvar och skava. De goda nyheterna är att det är möjligt för alla människor att leva med sorgen på ett gott sätt. Det är inte på något sätt kört även om någon dör mitt i ouppklarade affärer. Men det blir helt klart mer att jobba med och bearbeta.

Vi bestämmer ju inte när och hur vi dör. Döden kommer till oss alla på olika sätt, en del av oss får tid att hinna ordna relationer, försona oss och lämna så färdigt det bara går, andra får inte den chansen.

Lärdomen av detta måste vara att vi alla strävar efter att leva så att vi lämnar de olika rummen i våra liv med ömhet, där vi försiktigt stänger livets olika dörrar bakom oss. Medvetna att vi kanske aldrig mer kommer att gå in i vissa rum igen.

Reflections on Death from CPX on Vimeo.

Vi är så uppmuntrade av alla böner, det är verkligen en ödmjukande och djupt berörande erfarenhet att höra om individer och församlingar runt hela Sverige som ber för oss. Många är bekanta för oss, andra finns på platser och sammanhang vi inte känner eller besökt. Dagligen hör vi om människor vi inte mött som lyfter oss i bön. Jag vet också att människor ber för oss från länder som Malawi och Bangladesh till USA.

En del är vana bedjare, berörs speciellt av de som berättar att de inte brukar be eller inte bett på länge men som nu börjat be för oss. Vi uppmuntras såklart också av er som inte ber men som uttrycker era omtankar på andra sätt.

Det finns en skön vila i det när vi inte riktigt orkar själva. Vi känner oss verkligen burna.

Allt detta har fått mig att funderat lite kring det här med förbön.

Förbön kan ibland uppfattas som att blir vi bara tillräckligt många så kan vi “tvinga” Gud att agera. Som om Gud skulle sitta i sin himmel och hålla koll: “Hmm, nu ber 711 personer för Joachim, om jag får 50 till så kanske jag kan göra något”. Ursäkta den lite vanvördiga bilden, den är störande för den är så uppenbart orimlig.

Hittade det här citatet som jag gått och grunnat på:

“Begreppet förbön blir obegripligt om vi tolkar det som att sätta press på Gud och försöka få Gud att göra det vi vill. Det blir förståeligt om vi ser det som ett sätt Gud valt från evighet till att föra fram sin vilja.”

Herbert McCabe (fritt översatt av mig.)

Jag tänker att förbön är en gåva Gud gett oss för att visa sin kärlek och omsorg men inte bara det utan för att faktiskt föra fram sin goda vilja i världen. Tack alla ni som just nu lyfter mig och min familj, ni är värdefulla varenda en av er.

Låt oss fortsätta be för varandra!

Det är många som ber för oss och det betyder oerhört mycket. Vi känner oss burna. Vi är många som ber att jag ska bli helad från den här cancern. Jag har en tro på en Gud som förmår göra det extraordinära, en Gud som kan gripa in och bota. Jag tror att gudsriket ibland glimmar till med helhet och upprättelse rent fysiskt redan här.

Här behövs dock nyanseringar, mina tjugo år som pastor har ändå lärt mig något i den här frågan. Det finns tillfällen där jag mött en kramp kring helande, speciellt när det handlar om som i mitt fall svårare sjukdomar. Människor som helt gått i baklås i sin stora förväntan på miraklet. Människor som känt sig tvingade att förneka lidande, sjukdom och död livrädda för att det skulle vara tecken på otro. Livrädda för att själva bearbetningen av sin egen död på något sätt skulle hindra Gud från att gripa in. Den här inställningen leder till att människor helt berövas möjligheten att möta sin egen dödlighet, möjligheten att också ta vara på den tid som finns för att göra upp relationer och försona och förbereda sig.

När vi pratar om helande här hemma så säger vi att vi har den dörren öppen för Gud, om Gud kommer med ett mirakel så tar vi tacksamt emot det. Men det är inte den enda kroken vi hänger vår tro eller hopp på. Vi tror på en Gud som kan hela samtidigt som vi förbereder oss för döden. Det finns ingen motsättning här. Det handlar om vem vi tror Gud är. Vi tror på en Gud i vars famn vi får vila, en Gud som är kärlek, en Gud som oavsett vad som händer bär oss i liv och död.

Slutligen ett ord till er som känner er manade att komma hem hit och be för mig. Jag förstår att det är ett uttryck för omsorg och kärlek, vi har vänner runt oss som ber med och för oss och vi finns i en varm och trygg församlingsgemenskap, så även om du känner starkt att just dina böner skulle göra skillnad så vill vi uppmuntra dig att i första hand be för oss där du är. Vi är tvungna av respekt för vår familj och den tid vi har att välja vilka vi vill träffa. Hoppas ni kan respektera detta, vi är samtidigt tacksamma för era förböner.

Jag blir 46 den 11 maj. Har funderat mycket på det den senaste tiden. Dubblar jag det är jag över 90 år. Jag har alltså precis levt hälften (Om jag tar 90 som nån sorts rimlig ålder att uppnå). När man får ett sånt här besked så funderar man ju kring det liv man fick. Självklart vill jag vara med länge till, självklart vill jag se barnen växa upp och självklart vill jag bli gammal med min Emma.

Men om det inte blir så. Jag är inte mycket för idrottsmetaforer men tar en ändå. Jag fick leva en rik och fantastisk första halvlek. Helt ärligt har jag fått göra det jag älskar, har varit pastor i över 20 år och har i ord och handling fått berätta de berättelser jag tror på och älskar. Berättelserna om Jesus och hans rike, om lidande och död men också om hopp och uppståndelse. Jag har fått hjälpa och vägleda människor efter bästa förmåga. De sista åren har jag fått förmånen att jobba som sjukhuspastor tillsammans med fantastiska kollegor.

Hade tidigt (i år har vi varit gifta i 25 år) nåden att finna en fantastisk medvandrare i min hustru, vi har kunnat växt tillsammans genom åren. Vi har älskat varandra i med och motgång, vi har hela tiden velat den andre det bästa. Visst har vi också brustit, visst har mitt ego visat sitt fula tryne många gånger. Men vi har hållit ihop genom allt. Det ser jag som en otrolig nåd. Vi har tillsammans fått fem fantastiska barn. Trygga empatiska ungar som bryr sig om andra, som inte tvekar att ta ansvar.

Så om det blir så att det här var allt, om dessa 46 år är det jag fick så kan jag mitt i allt undra: Vad mer kan någon förvänta sig egentligen? Livet är en gåva, ingen självklarhet.

Nu fylls jag av tacksamhet över att mitt liv är besynnerligt fritt från krångliga, infekterade och ouppklarade relationer, fritt från hat och bitterhet. Dessutom ger den här sjukdomen, mitt i allt elände, mig i alla fall tid att klara upp det som behövs, säga det som behöver sägas. Det finns människor som blir gamla men ändå lämnar en röra efter sig. Jag dömer ingen, så kan livet också bli. Vi gör alla det vi kan med det vi fick. Därför förundras jag över det liv som ändå blev mitt.

Tar det bort smärtan att stå inför att lämna för tidigt? Nej smärtan finns där i all sin nakenhet men den är inte bara mörk, den är mixad med tacksamhet.

Min son påminde mig häromdagen om en berättelse jag brukar återkomma till. Nu känns den aktuellare och verkligare än någonsin.

Berättelsen är från Indien och den handlar om en man som är jagad av en tiger. Han springer för livet men tigern närmar sig obönhörligt. Mannen störtar genom djungeln och kommer slutligen fram till en glänta. Han kastar sig fram tills marken plötsligt tar slut. Han lyckas precis tvärnita och stannar framför ett lodrätt stup som leder hundratals meter ner mot djungeln under. Han hör hur tigern närmar sig bakom.

Men just då ser han en buske med små röda bär som växer precis vid klippkanten. Mannen minns att de är goda, han plockar ett bär, stoppar det i munnen och njuter. Medan han tuggar det utsökta bäret tittar han ut över den fantastiska vyn. Himmeln är blå, han ser bergstoppar i fjärran och kan ana havet.

Mannen lever sitt liv ett ögonblick i taget. Tänker vi efter så är det allt vi har allesammans. Vi har ögonblicket, vi har nuet.

Våra liv susar snabbt förbi. Är vi närvarande? Smakar vi av bären, njuter vi av utsikten? Är vi här?

Joachim Elsander skriver utifrån söndagens evangelietext.

Lukasevangeliet 7:36–8:3

Vår evangelietext börjar med att Jesus bjuds på måltid. Det är ingen ovanlig situation för honom. I stort sett vare gång vi möter Jesus i evangelierna så predikar han och visar på Guds rike eller så äter han och visar på Guds rike. Jesus äter med alla. Han äter ofta med dem längst ner i hierarkin. Men ibland, som i veckans text, bjuds han på mat av dem i toppen. Den här gången av farisén Simon. Att äta på den här tiden hade en djupare innebörd. Att äta var att dela sitt liv med de andra runt bordet.

I vår text händer något märkligt, de båda världarna Jesus ständigt rör sig mellan möts. För hem till den präktige Simon kommer också en kvinna som kallas synderska.

För Jesus som är van att äta med alla människor förändras ingenting. Medan Simon förfäras gör Jesus det han så ofta gör: han berättar en bra historia. Den här gången om en omöjlig knipa, och om befrielsen ur den. Poängen mynnar ut i hur viktigt det är att inse sitt behov av hjälp.

För Simon var Jesus en intressant gäst. För kvinnan var han hennes enda hopp om räddning. Hon lägger hela sitt liv vid hans fötter. Vem är Jesus för oss? Är han kuriosa i vårt livs bjudning eller är han vårt enda hopp?

Denna fastetext ställer en rannsakande fråga till oss: Vem liknar vi mest? Liknar vi kvinnan som utgjuter inte bara sitt balsam utan hela sitt liv vid Jesu fötter. Eller liknar vi Simon som tror att han står stadigt, fastän vårisen knakar och spricker under fötterna på honom.

Texten handlar om något så grundläggande som synd och nåd. Den handlar om vårt motstånd mot att erkänna vår brist. Det är svårt för oss människor att se hur själviska och futtiga vi ofta är.

Därför går vi ofta miste om den nåd som föder tacksamhetens tårar, kärlekens gärningar och tillbedjans glädje. Den nåd som möter kvinnan i berättelsen. Detta är ett gott och hoppfullt budskap för alla, såväl för den som betraktas som utanför som för den som självklart ser sig som innanför.

Texterna i fastan manar oss att stanna upp och fundera över våra egna liv. Så låt oss denna fasta våga möta de mindre bra sidorna hos oss själva. Ibland behöver vi stanna upp och se in i vårt eget mörker. Inte för att vi ska tycka synd om oss själva eller för att hänge oss åt självömkan. Utan för att vi då inser vårt behov av Jesus. För faktum är att vi behöver honom lika mycket som kvinnan i berättelsen gjorde. Låt oss inte stå på kyligt avstånd utan låt oss komma nära. Denna nåd erbjuds till Simon lika generöst som till kvinnan, men den tvingas inte på någon av oss.

Vare sig vi identifierar oss med kvinnan eller med Simon finns det inte någonting i ditt och mitt liv som inte Jesus kan ta hand om, ingen synd som han inte kan förlåta. Vad det än är vi bär fram inför honom kommer han inte att visa bort oss. Det som är så bra med Jesus är att han aldrig kommer att bli besvärad eller generad när vi kommer. Det finns ett motstånd att komma med våra liv precis som de är, i all sin rikedom och futtighet. Det är inte alltid lätt i Simons hus, men Jesus väntar alltid på oss i sin stora kärlek. Efter mötet med honom får vi gå i frid och möta livet igen.

Förra veckan var det fem år sedan pappa dog.

Kommer ofta på små anekdoter från min uppväxt. Är själv i den fas av livet nu där vi har barn som får betyg i skolan med allt vad det innebär. En händelse dyker upp i mitt minne.

Min pappa var en stor man, både fysiskt och i sin personlighet, han jobbade hela sitt liv på sin byggfirma. Pappa byggde hus och renoverade. Han var finsnickare i grunden.

Jag gick kanske i åttan och minns att jag hade fått en tvåa i träslöjd. Kändes lite orättvist men inget jag klagade på. Pappa hade en stor verkstad där jag ibland snickrade av hjärtats lust. Bandsågen och putsmaskinen var mina favoriter. Men i skolan gick det sämre.

Vår slöjdlärare var också “tillsynslärare” innan begrepp som lågaffektivt bemötande hade letat sig in i skolans värld. Alla hade respekt för den här läraren, många var rädda för honom. Han var känd för att inte backa för någon.

Nåväl, jag minns ett föräldramöte. Pappa var av någon anledning med den här gången, till saken hör att han kände den här slöjdläraren lite. De hade gått på slöjdlärarutbildning tillsammans. Jag minns hur pappa går fram till läraren ser honom i ögonen hälsar och helt lugnt i småpratande ton säger:

“Jag såg att grabben fick en tvåa av dig, jag har sett när han håller på och nog ska han ha en trea allt.”

Den annars så tuffe slöjdläraren.

“Jo, jo du har rätt Börje”

Ingen av mina kompisar eller deras föräldrar såg det hela, läraren sa heller aldrig ett ord om meningsutbytet och jo, jag fick en trea i slöjd.

Enter your email to subscribe to updates.