Joachim Elsander

När twitter inte räcker till

Jag mår egentligen på samma sätt som jag mått de senaste månaderna. Nu får jag cytostatika och den följer ett intervall av två måndagar då jag får och en måndag då jag vilar, sen två måndagar igen och vila osv. Många frågar mig hur länge det ska hålla på och det jag vet inte. Jag tänker mig att så länge det hjälper och har effekt så kör de på. Det kommer bli en stor utvärdering om så där 3-4 veckor (Vet inte exakt, har inte fått någon remiss än) då jag bla kommer röntgas och bilder från innan behandlingen kommer jämföras med nya bilder.

Det jag vet är att mina världen är bra. Mina levervärlden är tom bättre idag än de var när tumören upptäcktes i början av april och det är ju positivt. En annan bra sak är att min kropp verkar hantera cellgifterna bra, jag har inte fått någon märkbar påverkan på mina vita blodkroppar tex. Men jag känner mig såklart överlag lite tröttare jämfört med när jag var helt frisk. Jag har lite smärta ibland men egentligen väldigt lite. Jag äter långtidsverkande smärtstillande tabletter som räckt bra. En bra sak är att sömnen har löst sig, i början sov jag fruktansvärt dåligt men idag sover jag riktigt bra. Är möjligen något mer lättväckt än vanligt men annars funkar den biten.

Det enda bekymret egentligen är feberattackerna som kommit ett par gånger. De kan ha och göra med stenterna/rören som sitter i mina gallvägar och som gör att de funkar. En hypotes är att bakterier kan fastna där och då orsaka blodförgiftning. Men det är inte färdigutrett än, knaprar just nu penicillin och lider inte av det det minsta. Ni som ber får gärna be att den biten löser sig bra.

Andra saker som påverkas är muskelstyrkan, jag har alltid sett mig som en om inte vältränad så i alla fall grundstark person. Ödmjukande att inte riktigt orka med det som tidigare var självklart. En annan sak är att jag tappat kilon, något som jag i vanliga fall skulle glatt mig åt är nu lite av ett bekymmer. Min dietist vill gärna att jag har några extra buffertkilon och då ligger jag ändå fortfarande något över vad en man i min ålder och längd ska väga. Men det är knappast ett stort problem.

Jag lever mitt liv nästan som vanlig, leker med barnen, nattar dem, bygger robotar med 7 åringen skjutsar runt barnen på olika aktiviteter etc. Kan klippa gräset med vår åkgräsklippare. Tar långa promenader. Vi har redan hunnit bott lite ute i sommarstugan och det är härligt. Folk som möter mig ser inte att jag är sjuk.

Nu fick ni en liten rapport hur läget är! Tack för alla omtankar och böner!

Är det något som jag övar mig i så är det att ta en dag i taget. Varje dag räknas, varje dag är viktig. Tacksamhet för några goda timmars sömn under natten. Tacksamhet för varje morgon jag vaknar och känner mig hyfsat frisk. Att tacka för varje kväll jag får somna efter en dag av familj, vardagsstök, vänner och allt det där vi ibland tar för givet.

Dessa rader låter nästan banala när jag skriver dem, ändå är de sanna för varenda en av oss. Vi har idag, vi har nu. Det finns inga garantier för nåt mer. De goda nyheterna är att vi inte behöver ha ansvar för något mer. Jo jag vet att vi måste planera, skriva grejer i almanackan och allt det där. Det måste vi för att skapa någon sorts ordning. Men vi gör det ödmjukt, vi gör det medvetna om att trots våra planer och agendor så är nu det enda vi verkligen vet att vi har. Sen får vi ha en öppen förväntan på allt det där andra, allt det där som ligget i framtiden. Vi håller det inte hårt och desperat, vi håller det försiktigt i en öppen hand.

Jag brukar försöka komma ihåg att börja varje dag med ett Ja, för mig är det ett hoppfullt sätt att ta emot det som ligger framför. Det betyder inte att jag stoppar huvudet i sanden och gör mig orealistiska illusioner det betyder bara att jag säger Ja. Ja:et är inte ett yttryck för någon sorts fatalism där jag lägger mig platt för allt möjligt. Men min erfarenhet är att ett Nej till verkligheten, vad den än innehåller, bara låser mig.

Nej till det som är får oss att gå i baklås ett Ja öppnar ändå en hoppfull dörr mot möjligheter. Jag tror förresten att varje Nej i våra liv behöver följa på ett Ja. Ett Ja till det som verkligen är viktigt ger oss grunden att stå på för varje Nej vi behöver säga. (Fast nu kanske jag kom in på ämnet för en helt egen bloggtext.)

Herre hjälp mig att ta vara på idag och tacka för varje stund. Hjälp mig att ha en öppen förväntan och att börja varje dag med ett Ja. Du Gud, som i Jesus Kristus har sagt ditt Ja till oss.

En sak som är utmanande är att inte riktigt känna igen sin kropp. Den beter sig inte riktigt som jag är van, denna kropp som brukar kunna somna hur och var som helst utan minsta problem är plötsligt lättväckt och kinkig. Denna kropp som alltid kunnat äta precis vad som helst har plötsligt blivit selektiv, mat den alltid uppskattat smakar inte längre lika bra. Dofter som tidigare gått obemärkt förbi kan nu väcka flyktinstinkter. Denna kropp som aldrig brukar frysa, blir plötsligt kall och frusen. Kroppen som brukar hålla ut och orka blir plötsligt trött och svag. Det gör av och till ont på ställen jag inte visste jag hade. Upplever ibland hur rösten tappar styrka och blir tunn, min röst som alltid brukar hålla och nå fram.

John O’Donohue skriver så här i sin välsignelse: Blessing for a friend, on the arrival of illness

May you keep faith with your body, Learning to see it as a holy sanctuary

Paulus kallar faktiskt våra kroppar för heliga tempel för Guds egen Ande. Kroppar är inte oviktiga i den kristna tron. När Jesus uppstår gör han det i en fysisk kropp. Paulus beskriver inte en tillvaro i evigheten där vi svävar runt som kroppslösa spöken, han talar om uppståndelsekroppar. Gud blir människa i Jesus Kristus, Gud blir kropp, en kropp som svettas, blir trött, är hungrig, en kropp som lider och som dör. Vi läser i evangelierna hur Jesus botar sjuka och skröpliga kroppar, det är ett av tecknen på Guds rike.

Må du bevara tron med din kropp, Lära dig se den som en helig fristad

Jag är min kropp, det är mig själv jag inte riktigt känner igen. Men trots detta kan kroppen, precis som John O’Donohues skriver, få vara en helig fristad. Det finns en vila i att vara hemma i sin kropp därför att Gud bryr sig om fysiska kroppar. Hela jag är känd av Gud, det står till och med att hårstråna på våra huvuden är räknade.

“Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.” Psalm 72:26

“Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö.” Filipperbrevet 1:20

“Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” Filipperbrevet 3:21

Har fått en fråga på Twitter hur en sån här sak påverkar tron. Tänker börja med vad vi menar med “tro”. Tro kan ju stå i bemärkelsen, försanthållanden, dogmatiska system och trossatser. Hur påverkas dessa av ett cancerbesked? Det beror nog på hur de såg ut innan. Jag har skrivit lite om det här.

Jag tänker att en sund tro är trygg även här. Det hela håller trots tuffa besked. Rigida och krampaktiga grejer tenderar dock att rasa som korthus i det här stadiet. Saker som inte har fått rotats i livet och erfarenheten blåser också bort.

Men tro är kanske i första hand “tro” i bemärkelsen tillit och förtröstan. Finns man i en trygg berättelse som är rymlig nog att härbärgera smärta och lidande så vill jag tro att det inte bara håller, det bär. Det är min erfarenhet så här långt. Men det fantastiska med kristen tro är ju att det inte hänger på dig och mig, det hänger inte på hur duktiga vi är och på vad vi presterar. Även Jesus bad att få slippa bägaren i Getsemane även Jesus ropade på korset “Min Gud min Gud varför har du övergett mig”.

Det betyder att alla upplevelser och känslor är okej, att de ryms. Vi behöver inte förneka mörker och förtvivlan, djupaste ångest och nöd. Vi behöver inte fejka eller låtsas någonting. Vi kan rasa, vi kan tappa både mod och riktning men vi gör det alltid omslutna av Gud, älskade av Gud.

Hur det än ser ut så är den tro som växer och utvecklas alltid på en resa bort från fruktan mot mer kärlek.

En vän skickade det här utdraget från den då 40-årige Natanael Beskows predikan, kyndelsmässodagen 1900 i Djursholms kapell. Jag tog det som uppmuntrande men när jag visat det så har reaktionerna varierat. Det går att se som uppmuntran, att vi lever så länge vi ska. Simeon i templet blev ju en gammal man i sin väntan på att få se Messias. Men det går också att se orden som hårda, att den som dör alltså inte stått på vakt troget nog. utdraget från den gamla predikan fångar mig hursomhelst. Hur tänker ni kring det?

“Men den som troget står på vakt och väntar efter Gud, han skall inte förfela, inte förlora något i sitt liv. Hans livsverk skall fullbordas, och han skall inte dö, förrän det är färdigt. Simeon skulle ej dö, förrän hans vakt var fullgjord: förrän han sett Herrens smorde. Är du en riktig Guds tjänare, som troget står på din vakt, så gäller om dig detsamma: du är odödlig, tills din vakt är fullgjord. Kanske blir mycket i ditt verk ofullbordat, kanske blir mycket bristfullt: men Gud kan använda det till vad han ämnat. Avlösningstimmen kommer ej, förrän det är färdigt, det som du skall uträtta i Guds rike.” Natanael Beskow

För några månader sedan hade jag, precis som vem som helst av oss, all tid i världen.

Sen kom cancerbeskedet med förtvivlan och hopp om vartannat, med dörrar som stängdes och en värld som krympte. Ett tag kändes det som om det nästan med blotta ögat gick att räkna de få sandkorn som ännu fanns kvar i det snabbt sinande timglaset.

När vi häromveckan mötte onkologläkaren och han sa att jag i alla fall borde kunna räkna med att leva över sommaren, ja ännu längre om cytostatikan tar bra. Då kändes det som om jag vunnit på lotto. En sommar, oceaner av tid.

Tänk hur vi människor anpassar oss ändå.

Delar en dikt/välsignelse från en av mina favoritpoeter John O’Donohue. Jag har lyssnat på den många gånger sen jag fick mitt cancerbesked. Det finns saker där som öppnar vida rymder, men också saker som stör och utmanar. Perspektiv jag inte vet hur jag ska ställa mig till. Här är den, läs/lyssna och begrunda.

Blessing for a friend, on the arrival of illness John O’Donohue

Now is the time of dark invitation Beyond a frontier that you did not expect; Abruptly, your old life seems distant.

You barely noticed how each day opened A path through fields never questioned, Yet expected deep down to hold treasure. Now your time on earth becomes full of threat; Before your eyes your future shrinks.

You lived absorbed in the day to day, So continuous with everything around you, That you could forget you were separate;

Now this dark companion has come between you, Distances have opened in your eyes, You feel that against your will A stranger has married your heart.

Nothing before has made you Feel so isolated and lost.

When the reverberations of shock subside in you, May grace come to restore you to balance. May it shape a new space in your heart To embrace this illness as a teacher Who has come to open your life to new worlds.

May you find in yourself A courageous hospitality Towards what is difficult, Painful and unknown.

May you use this illness As a lantern to illuminate The new qualities that will emerge in you.

May the fragile harvesting of this slow light Help you to release whatever has become false in you. May you trust this light to clear a path Through all the fog of old unease and anxiety Until you feel arising within you a tranquility Profound enough to call the storm to stillness.

May you find the wisdom to listen to your illness: Ask it why it came? Why it chose your friendship? Where it wants to take you? What it wants you to know? What quality of space it wants to create in you? What you need to learn to become more fully yourself That your presence may shine in the world.

May you keep faith with your body, Learning to see it as a holy sanctuary Which can bring this night-wound gradually Towards the healing and freedom of dawn.

May you be granted the courage and vision To work through passivity and self-pity, To see the beauty you can harvest From the riches of this dark invitation.

May you learn to receive it graciously, And promise to learn swiftly That it may leave you newborn, Willing to dedicate your time to birth.

Jag var med om en troskris i början av tjugoårsåldern. Växte upp i en frikyrka präglad av “den första naiviteten” (som jag redan skrivit några poster om). Jag var också under tonåren attraherad av trosrörelsen och hade alla möjliga “månadens kassett” från “ministries” både när och fjärran. Min tro var svartvit och “enkel” (och ängslig) trodde jag bara rätt, bekände jag bara rätt bibelord så skulle jag inte drabbas av vare sig sjukdom eller olycka. Minns att jag bad Psalm 91 över nära och kära och var helt övertygad att inget kunde hända dem. Jag trodde och Gud gör inga misstag! What could possibly go wrong?

Det var mycket “bekänna bibelordet” “Stå på Ordet” etc över de åren, nu så här i efterhand ser jag att mycket av den undervisningen var präglad av magiskt tänkande. Gudsbilden var väldigt statisk, som en dator det gällde att mata in rätt kod i för att få de resultat man ville ha. Fick du inte resultaten så hade du klantat dig på något sätt. Allt handlade om detaljer och formalia, hur du bad, hur du formulerade dig. Bön var mer ett programmeringsspråk än ett samtal. När jag idag bläddrar i böckerna från den tiden så slår just detta mig, hur otroligt mekanisk gudsbilden som presenteras var. Gud var lik en robot som vi måste ge rätt kommandon. Ungefär som Google assistenten eller Siri. Säger du rätt så slås Spotify på men mumlar du eller vänder på orden får du göra om.

1995 så började jag läsa teologi på Örebro Missionsskola (Idag Örebro teologiska högskola). Alla lärare på skolan betydde jättemycket, de fyra åren var otroligt formativa för mitt liv och min teologi. Jag hade en lärare som hette Per-Axel Sverker, kommer ihåg hur han under en lektion delade sin övertygelse att Gud är med genom allt. Han sa tom att han inte bad Gud om beskydd, han tackade istället för att Gud var med i allt som händer. Minns att jag blev otroligt provocerad! Att be om Guds beskydd hade varit något jag trodde stenhårt på, en av grundbultarna i min naiva tro (Även om den hade börjat krackelera).

Mer och mer insåg jag att mitt gamla sätt att tänka, tro och resonera helt enkelt inte höll mot verkligheten av att vara människa. Minns hur det skakade min tro i grunden när jag insåg att det inte finns några garantier, inte ens för kristna, inte ens för de som ber och läser sin bibel. Men det var inte bara en smärtsam erfarenhet, det övergick i en befriande känsla. Det hänger inte på mig, mina formuleringar och bekännelser. Jag började mer och mer få nåden att lämna en liten mekanisk gud bakom mig för att istället upptäcka en otämjd och mäktig Gud som jag inte kan kontrollera men i vars händer jag får lägga mitt liv.

I den situation jag befinner mig nu är jag så otroligt tacksam även för troskriserna i mitt liv, de har format mig till den jag är idag. Det finns inga garantier och det är helt ok, det finns förtröstan, det finns hopp och kärlek. Det finns en famn att vila i. Det håller, det räcker. Även i mörker, även i förtvivlan.

En sak som jag funderat på är varför vi i mitt frikyrkliga sammanhang så många gånger har så svårt att tala sant om helande. Ibland hör jag pastorer säga: “Det här är svårt för ibland helar inte Gud”. Eller så frågar de: “Varför blir inte alla helade?”

Men handen på hjärtat, om vi är sanna så är väl vår erfarenhet snarare så här: “Det är svårt för oftast helar inte Gud” och en rimligare fråga är väl: “Varför blir så få helade?”. Vi antyder genom att prata så här att egentligen blir nästan alla vi ber för helade och problemet är de få som inte blir det, men talar vi då sant om helande?

För även i de mest karismatiska sammanhangen, även där människor ber som allra mest om helande så hör de spektakulära miraklen till undantagen. De flera med svår cancer tex bli inte helade, men nån gång ibland händer det! Men varför fortsätter vi att prata så här?

Kan höra invändningen som kommer från några nu: “Jo men i bibeln så...”

Vänta nu, jo i bibeln ser vi Jesus hela många människor och det kan vi frimodigt tro på men ger det oss skäl att inte tala sant här och nu i den verklighet som är vår?

Behöver bibelns berättelser att vi friserar sanningen eller kan de stå för sig själva? Klart de kan! Vi kan tala sant om helande utan att det förminskar bibeln.

Som jag har skrivit, jag håller dörren för ett extraordinärt gudsingripande öppen och jag uppmuntras av berättelserna om Jesu och hans rike och de under som följde honom. Men frågan kvarstår, varför vänder vi så ofta på det hela? Varför talar vi inte sant här?

Nån kanske säger, vi vill skapa tro, därför säger vi så här. Men vänta nu, sanningen skapar tro. Ärlighet skapar tro. Överdrifter och friseringar skapar däremot besvikelser och bryter ner tillit.

Gud är Gud och han förmår såklart gripa in lika mycket även om vi är sanna, kanske särskilt de gångerna.

Låt oss behålla tron på helande men låt oss samtidigt tala sant.

PS. Helande är en vid term. Jag tror Gud verkar genom förbön, genom mediciner och läkare men det jag vill åt här och det människorna som pratar så här om helande menar är det övernaturliga och oförklarliga helandet. Men i min värld verkar Gud på så många sätt. DS

Enter your email to subscribe to updates.