Joachim Elsander

När twitter inte räcker till

För några månader sedan såg jag en film med familjen. ”När Marnie var där” (When Marnie was there), filmen är vackert tecknad och gjord av den legendariska japanska Studio Ghibli Filmen är väl värd att se även för vuxna, den tar sin publik oavsett ålder på stort allvar. Förlagan till filmen är en bok med samma namn av Joan G. Robinson från 1967. Jag hittade den på engelska (även om en svensk översättning gjord av Sven Stolpe från 1969 ska finnas). Jag valde den boken för uppgiften. Den finns på Storytel för den som är intresserad.

Storyn

Boken (och filmen) handlar om den föräldralösa Anna, en flicka i 12-årsåldern som bor hos ett välmenande par, herr och fru Preston men Anna är ensam och väldigt nedstämd, rentav deprimerad. Anna är en komplex tjej som i grunden känner sig sviken, hennes pappa är borta och hennes mamma dog i en bilolycka som hände när hon var mycket liten. Vi får hintar om en mormor som under en period tog hand om henne tills också mormodern dog i sjukdom. Det blir inte bättre av att hon råkat se i posten att Prestons får understöd för att de tar hand om henne. Har de henne bara för att få pengar?

Grundfrågan Anna brottas med är varför hon lämnades ensam. Anna håller sig för sig själv och har inga vänner. Som läsare är det frustrerande att se att mycket av Annas ensamhet orsakar hon själv när hon vägra släppa människor inpå livet. Fru Preston vill inget hellre än att vara en mamma för henne men Anna kallar henne enbart för “moster”. Då Anna också lider av astma så skickade hon av familjens läkare iväg till landet. Hon hon hamnar i Norfolks vid havet, väldigt vackert beskrivet.

Där bor hon hos ett gammalt par, de enkla och vänliga Potts. Anna får mycket tid för sig själv och hon går långa promenader, nere vid vattnet får hon syn på ett stort hus. Det ser övergivet och ensamt ut. En kväll ser hon en flicka i ett av fönstren. De möts, flickan heter Marnie och är Annas motsatt, hon är framåt och påhittig. De gör allt möjligt tillsammans. Men redan här börjar jag som läsare undra, är Marnie verklig? Hon dyker plötsligt upp väldigt snabbt och hon försvinner lika snabbt. Är hon en fantasi? En låtsaskompis eller är hon rent av ett spöke? Det sker en förändring hos Anna, hon blir modigare och modigare. Här spelar bla en gammal väderkvarn en viktig roll när frågor kring att våga möta rädslor behandlas. De har en fantastisk sommar tillsammans men tillslut måste Marnie flytta iväg, skälen är diffusa. Känslan att återigen svikas hotar att gripa tag i Anna men Marnie ber henne om förlåtelse och Anna kommer på sig själv med att genast förlåta henne. Hon börjar så smått kunna hantera förlusterna i sitt liv.

Sen flyttar en ny familj in i huset, den livliga familjen Lindsays. Anna blir vän med barnen, speciellt med en av döttrarna. Dottern hittar en gammal dagbok i sitt rum i det gamla huset. Den är skriven av en flicka som hette just Marnie, när Anna läser i den ser hon att flickan som skrev den varit med om exakt samma äventyr som hon och Marnie. Hur är det möjligt? Flickan levde i huset för över femtio år sedan. Åter igen börjar jag som läsare fundera på om det handlar om ett spöke eller möjligen om någon sorts tidsresa.

Under bokens gång så utvecklas också relation med styvmodern fru Preston på ett fint och trovärdigt sätt och Anna förstår tillslut det läsaren redan förstått, att hon är älskad. Fostermamman berättar om pengarna de får, att det är så det går till men att de skulle haft Anna ändå och att hon vill vara en mamma för henne.

Hur hänger allt ihop då?

Boken svävar hela tiden mellan fantasy och vanlig roman. När en gammal släkting till familjen Lindsey dyker upp klarnar det mer. Den gamla damen kände Marnie när hon för länge sedan bodde i precis det här huset. Tillsammans nystar de upp det hela. Det visar sig att den mystiska flickan Marnie växte upp och fick en dotter men så kom världskriget, dottern sändes iväg till USA. När hon sen försöker återkoppla till dottern går det inte, dottern känner sig alltför sviken av sin mamma. Dottern lever ett stormigt liv, får en liten flicka men skiljer sig, gifter om sig och dör tragiskt i en bilolycka på sin bröllopsresa. Marnie tar hand om sitt barnbarn. Flickan som är 4-5 årsåldern får all den kärlek hon inte kunde ge sig egen dotter. Varje kväll berättar hon om sitt liv för den lilla flickan. Tragiskt nog insjuknar Marnie och dör hastigt. Den lilla flickan hamnar hos ett par som fosterbarn. Den lilla flickan är naturligtvis Anna.

Boken berör teman som utanförskap, känslan av svek och övergivenhet. I början av boken beskriver Anna sig själv som “utanför” men allt eftersom boken går framåt hittar hon sin plats “innanför”. Hon försöker länge hålla sig så likgiltig som möjligt. Den fasade krackelerar och hon kommer på sig själv med att le och skratta. Boken leder läsaren försiktigt, nästan drömskt in i en riktning mot försoning. Anna börjar försonas med sitt förflutna och med sig själv. En sak som fastnade hos mig är berättelsernas betydelse. Mormodern berättade, delade sitt liv och de berättelserna fastnade och kom att bli till stor hjälp. Boken ställer många frågor kring fantasins gränser och betydelse. Är det möjligt att en fantasivän är så verklig som Marnie var för Anna? Boken ger förklaringar men den lämnar egentligen öppet för att nån sorts tidsresa ändå skedde där den unge Marnie får hjälpa sitt barnbarn. Vi lämnas i ovisshet, olika tolkningar är möjliga. Jag lutar åt att boken nog ändå får räknas till genren fantasy.

Den stora frågeställningen som är kvar hos mig är om inte sådana “tidsresor” ändå är möjliga för oss alla? Att försona sig med sin historia, både med de människor vi var och de vi blev?

Jag har inte hunnit läsa ut de andra böckerna i kursen, ska försöka koppla den litteraturen mer tydligt till nästa bok jag läser till kurstillfället i mars. Men frågor som känns relevanta för mig som sjukhuspastor är just människors känsla av ensamhet och utanförskap som jag möter ibland. Det har också hänt att jag fått varit med när människor försonat sig med händelser i det förflutna och det är starka tillfällen. Även vänskapens betydelse drabbar mig, vi människor behöver vänner och tillhörighet.

Jag tar med mig människorna i boken.

Fru Preston som vill visa kärlek men allt som oftast famlar och misslyckas. Potts, det gamla paret som skapar trygghet och utrymme. Marnie, mötet med det förflutna och försoning med detsamma. Familjen Lindsey, som står för hopp, ny framtid och tillhörighet.

Jag känner också igen mig i Anna, den svikna flickan som har så svårt att förstå att hon är älskad.

Har ofta med mig ett bönerep, brukar bära det som ett halsband. Det består av knutar och ett kors. När jag använder det under bönen brukar jag be Jesusbönen vid varje knut.

“Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare”

En del studsar inför ordet “syndare”. Det låter hårt och skuldtungt. Rent av deprimerande. Varför inte bara skippa det? (Det är helt ok att be Jesusbönen och stanna innan men det ska göras av rätt skäl.)

Jag brukar ju nämna den indiske jesuitprästern Anthony De Mello. Anthony har en intressant vinkling på det här. Så fort han hamnar i en situation där han i vardagen möter någon som provocerar honom så i stället för att bli arg tänker han: “I’m an Ass, You’re an Ass.” Hans inställning är att människor är syndare, vi är “åsnor” som beter oss orationellt och egoistiskt. So what! Han låter inte detta faktum förstöra hans dag. Så här säger han om det hela:

One day I will write a book and the title will be “I’m an Ass, You’re an Ass.” That’s the most liberating, wonderful thing in the world, when you openly admit you are an ass. It’s wonderful. Then, when people tell me “you’re wrong” I reply, “Well, what can you expect of an ass?” Disarmed. Everybody must be disarmed. In the final liberation, I am an ass, you’re an ass.

Betyder det att han förespråkar någon sorts resignation inför synden och det destruktiva? Absolut inte. Anthony insisterar att vi bara kan förändra det vi ser. Tex när någon sårar oss och hela vårt ego mobiliserar en motattack. (Någon som känner igen sig) så blir situationen bara värre. Den människa som vaket känner både sig själv och andra tillräckligt för att se vad som händer är den som avväpnar situationen. “Jag är en åsna, du är en åsna”. Betyder det att vi ska lägga oss platt och ta vad som helst? Verkligen inte, det betyder bara att vi nyktert ser situationen för vad den är och får handlingsutrymme.

Det här blir själva motsatsen till att slå ner sig själv i skorna när vi misslyckas, för att tala klarspråk, när vi syndar. Då behöver vi inte gå in i självförakt och försöka straffa oss själva. Eller för den delen gå in i försvarsställning och försöka rättfärdiggöra våra handlingar. Vi får helt enkelt be.

“Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig en åsna”

Där någonstans sker förvandlingen.

Har haft förmånen att växt upp nära gamla människor och deras berättelser. Äldre släktingar fanns alltid i min närhet under uppväxten, de tog tid med mig och brorsan och förutom gott fika, godis (och en del kanske mindre spännande utläggningar om diverse krämpor) så har de berättat de mest fascinerande historier.

Självupplevda berättelser om immigration, om Amerikabåtar som tog eld på öppet hav, om dramatiska evakueringar. Berättelser om alla strapatserna det innebar att vara missionär i Kina på 1920-talet.

Berättelser om fattigdom och sjukdom. Berättelser om 1930-talets Chicago och beskyddarpengar till maffian. Berättelser om sorg och förluster, berättelser om hjältemod och feghet, om brinnande kärlek och djupaste sorg. Berättelser om framgångar och svek.

Inte bara självupplevda berättelser utan också sagor om fruktansvärda monster, drakar och prinsessor. Om skogar fyllda till bredden med hungriga vargar.

En gammelmoster berättade så dramatiska och blodisande sagor för oss att min pappa en gång stannade bilen och sa: “Om du ska berätta så där hemska historier får du gå hem”. Gamla Judit satt i baksätet mellan mig och brorsan och drog sina storys, vi satt som ljus och lyssnade.

Allt det här och mer växte jag upp med.

Vilket ovärderlig skatt.

Det finns en berättelse som den indiske jesuiten Anthony De Mello ofta berättade.

Den handlar om en man som frenetiskt letar efter något under en gatlampa. Det är sent på kvällen och det är beckmörkt. (Den här historien utspelar sig innan vi hade starka ljuskällor i våra mobiler.) En man kommer förbi och frågar vad han letar efter.

“Mina bilnycklar”, svarar han med näsan mot asfalten. Mannen som kom erbjuder sig att hjälpa till och de letar länge och väl.

Tillslut säger han som kom: “Det finns verkligen inga nycklar, vi har letat precis överallt. Är du säker på att du tappade dem här?”

Varvid den förste mannen ruskar på huvudet, pekar och svarar:

“Nej, nej, jag tappade dem i gränden därborta. Men där är det ju så hopplöst mörkt så jag tyckte det var mer praktiskt att leta här under lampan istället.”

Den irländske mystikern, poeten och filosofen John O'Donohue berättar från sin uppväxt i County Clare, Irland om de gamlas råd till barnen angående hur de skulle bete sig om de mötte ett naturväsen.

Det fanns fortfarande mycket vidskepelse ute på landsbygden och människor levde med en öppenhet för andra världar. Vad skulle du göra? Jo, du skulle inte få panik och skräckslagen springa utan istället lugnt stå kvar och fråga: “Vad vill du?”

John ser en stor visdom i det förhållningssättet. Det händer oss alla, plötsligt står vi inför en känsla av obehag, irritation etc. Vad gör vi? Rusar vi bara vidare eller stannar vi upp? John menar att vi ska förhålla oss på samma sätt som inför ett väsen. Uppmärksamma obehaget och ställa frågan: Vad vill du?

Om vi vågar dröja kvar så kan svaret komma. Vi identifierar varifrån känslan kommer. Vi blir medvetna.

Jag tror att om vi bara vågar stanna och fråga så spricker många troll, och som bonus lär vi känna oss själva på köpet.

Vad vill du?

Tänkte dela lite kring att vara patient utifrån mina äventyr i helgen. Jag inser att min upplevelse på ett sätt är futtig och liten, samtidigt är den ändå mycket mer än tex ett vanligt besök på en vårdcentral. Jag tillbringade fyra nätter på en avdelning vilket är rekord för min del och en nyttig erfarenhet.

Försöker se på detta med två parallella ögon, dels mina ögon som sjukhuspastor och dels med en patients ögon.

Som sjukhuspastor var erfarenheten enbart nyttig och positiv för mig. Jag har denna påsk fått erfarenheter som, rätt förvaltade, kan ge mig mer förståelse för hur de människor jag besöker och möter har det.

Om du som sjukhuspastor vill erfara mödan av att vara en patient så är njursten perfekt. Vi möter dagligen mycket smärta hos människor, vi ser grimaserna, hör stönen och ser att människor lider. Samtidigt saknades det i mitt eget liv ordentliga referenspunkter till detta. En 3.5 mm njursten ändrade på det.

Varför är njursten perfekt i det här avseendet? Jo det verkar som om den ger maximal smärta per mm! Kvinnor med njursten har berättat för mig att smärtan motsvarade den när de födde barn. Jag kan inte bedöma om det stämmer, men det säger mig att njursten gör riktigt, riktigt ont.

Patient

Ordet patient kommer från latinets pati, som betyder “lida” eller “tåla” som för övrigt är samma ord som ligger till grund för engelskans ord för tålamod, patience. Den kopplingen lärde jag mig under dessa fem dagar och fyra nätter.

Att känna smärta

Smärtan gör att man tappar perspektiven, fasaderna rasar. När jag kom in på akuten mötte jag en erfaren akutsköterska jag jobbat med tidigare, vi kände igen varandra men jag orkade inte småprata eller vara trevlig (min roll som pastor) jag bara led och kved. Smärta föds ju inte i ett vakuum och mina erfarenheter på området handlar om en tarmsjukdom jag haft sen jag var 15 år.

Det gjorde att jag genast började berätta om att jag har diagnosen Ucerös kolit, kanske “lurade” jag vården att titta i fel riktning redan där. Jag vred mig som en mask på en krok. De satte in morfin men inget tycktes hjälpa. Det kändes som om någon kört in en stor glödande lödkolv i min mage.

Att känna rädsla

Jag var jätterädd. Ord som tarmperforation och tarmvred snurrade i mitt huvud. Så många frågor, hade min Ulcerös kolit slagit till igen med full styrka? Var det dags för den där påsen på magen jag först hörde om som femtonåring, när mina magproblem började, och som skrämt mig genom åren?

För att göra det hela än värre hade jag också nyligen hört att aortabristningar hos män kunde upplevas som kraftig buksmärta. Så ren och skär fruktan grep mig. Att mitt blodtryck hela tiden mättes gjorde mig inte lugnare. Den här rädslan fanns med nästan under hela sjukhusvistelsen.

Jag sov väldigt dåligt de första tre nätterna, låg mest och vred mig och väntade på nästa smärtlindring. Minns att jag en natt började fundera på hur många som dött i just mina sjukhuskläder. Ja ni förstå, det här var inga ljusa tankar. Så där låg jag och tänkte medan jag vred mig.

Att känna sig utlämnad

Känslan av att vara utlämnad till andra är total. Det börjar med turen i sängen från akuten till avdelningen, det är bara att hänga med. Beslutet om din hälsa ligger nu någon annanstans. Andra människor bedömer vad som ska göras, din enda uppgift är att ta emot. Till detta kan känslan av osäkerhet läggas. Samtidigt vill jag betona att personalen i sitt bemötande alltid var exemplariskt. Undersköterskor, sjuksköterskor och annan personal var fantastiska. Mitt i allt elände kände jag mig som en hedersgäst på avdelningen.

Att känna osäkerhet

Min förförståelse gjorde att jag redan från början associerade smärtan med Ulcerös kolit, något jag också framförde ända från akuten och framåt. Den första hypotesen kom därför att handla om just tarmen, det gjorde att jag fick morfin som smärtlindring som inte alls är vidare effektivt mot njursten och dessutom gör att magen helt slutar fungera.

Det togs en röntgen på mig mellan akuten och avdelningen, den visade ingenting konstigt, sen kom det lite olika bud under helgen men värken fortsatte.

Det oturliga för mig var att insjukna under en storhelg. Då finns få läkare och få möjligheter till djupare undersökningar. Tillslut framåt måndagen verkade ändå njursten troligt, men inget var bestämt.

Först på tisdagen kommer en läkare och förklarar att den första bilden som togs på min mage när jag kom in på fredagen ändå visade njursten. Nu läkaren som var speciallist på skitröntgen tillbaka efter helgledigheten och kunde säga att det handlade om en njursten. Läkaren kunde se exakt vad den satt och att den var 3.5 mm stor och av allt att döma på väg ut.

Tänk om jag redan på fredagen fått rätt besked? Dessa frågor finns men samtidigt är jag säker på att läkarna gjorde sitt bästa under förutsättningarna som fanns. Det var storhelg och få läkare inne med stora ansvarsområden.

Om allt det här funkat idealiskt, inte varit storhelg, full bemanning etc så hade det såklart underlättat för mig både när det gäller smärtlindring och oro. Då hade jag tidigare fått behandling och kanske kunnat firat påsken med familjen.

Så är det att vara patient, du är utlämnad till andra och omständigheter bortom din kontroll. Mycket är väldigt osäkert.

Men som sjukhuspastor är jag enormt tacksam för erfarenheten.

Idag fick jag en (egentligen “får jag en”, det har inte släppt riktigt än) kraschkurs i smärta. Precis kl 09.45 högg det till i magen. Kl 10.30 var tanken att jag skulle predika på en ekumenisk gudstjänst i Missionskyrkan. Jag hade också lovar att skjutsa grannarna. Ont i magen har vi väl alla ibland och jag är rätt van då jag har diagnosen Ulcerös kolit. (Även om jag tack och lov inte haft att skov på väldigt länge) “Det går väl över” tänkte jag och gav mig iväg.

Smärtan höll i, jag tog plats på första bänken, hann hälsa och småprata lite innan. Jag hoppades det inte syntes på mig hur ont det gjorde. Gudstjänsten började, smärtan eskalerade dessvärre. Fick resa mig upp och ta mig ut. Berättade för vaktmästaren och några till (bla min svärfar) hur jag mådde. För första gången tvingades jag lämna en gudstjänst jag skulle medverka i. (Då har jag varit pastor i snart 20år)

Stapplade iväg till bilen men kom inte längre än till Korskyrkan på väg ut från Borlänge. Ringde fru och dotter som hämtade mig. Min fru är distriktssköterska och en riktig tuffing men hon skjutsade mig raka vägen till akuten.

Nu ligger jag på en av de avdelningar jag tillvardags brukar besöka som sjukhuspastor. Först kändes det lite “cringe”, som ungdomarna säger, men bra ändå. Tacksam att få se vården från det här perspektivet.

Antar att långfredagen är en rätt passande dag för en kraschkurs i smärta.

Om någon undrar så ser alla världen bra ut, första röntgen visade inget konstigt. Men ont gör det. Fast det blir nog ändå så sakteliga bättre.

Det här blev en lååång dag.

H.C. Andersen och förundran

Ni som följt mitt skrivande lite vet att jag är fascinerad över förundran. Häromkvällen läste jag en sagobok för femåringen. Det var en variant av H.C. Andersens Snödrottningen. (Ni vet väl om att den sagan också ligger som grund till Disneys storfilm Frost). Den jag läste var en vackert illustrerad variant. Inga spoilers men i en del av plotten förekommer en elak liten vätte med en speciell spegel. Jag citerar:

Det var en gång en elak liten vätte som tillverkade en magisk spegel. Allt som speglades i den blev fult och vanställt. Undersköna prinsessor såg ut som troll och den soligaste sommardag blev regnig och grå.

Så en dag lånade några nyfikna älvor spegeln, men de råkade tappa den i marken. Det förtrollade glaset gick i tusen små bitar, var och en knappt större än ett sandkorn. De små skärvorna spreds för vinden. Den som fick en skärva i ögat såg plötsligt världen som ful och tråkig, och den som fick en skärva i hjärtat blev elak och arg.

De där skärvorna känner jag igen, de vill leta sig in i våra ögon (och även våra hjärtan). Hur märker vi om vi är drabbade? Jag tror att det första tecknet är just att förundran går förlorad. Vad är botemedlet då?

Nu kommer en spoiler. Enligt H.C. Andersen handlar det om att våga ut på ett äventyr, att lämna bekvämligheten för någon annan. Tillslut är det kärlekens varma tårar som bryter förbannelsen. Men nu har jag redan sagt för mycket.

Cosmic radiation Photo Steven Spassov

“Förundran tillhör nuet, den smeker ömt vår kind men kvickt. När vi söker fånga den står vi där med en handfull nostalgi.”

Joachim Elsander

Var i förra veckan på fortbildning med sjukhuskyrkan. En av dagarna handlade om suicid, väldigt matnyttigt och givande. En sak som lyftes är att enligt statistiken är självmord i Sverige vanligast bland män mellan 45 och 55. För dessa män är medelålderskrisen något verkligt och livsfarligt.

Det här påminde mig om vad Richard Rhor, franciskanerpräst och andlig vägledare, brukar säga utifrån sin erfarenhet. Han lyfter fram att de flesta människor har ett unikt fönster mellan fyrtio och femtio där möjligheten finns att förändras och växa.

Anledningen menar han är att vi behöver ha gått genom erfarenheter av både besvikelse och lidande. Livet måste ha hunnit gett oss sina törnar. Du måste, menar Rohr, ha börjat lära känna dig själv dina svagheter och brister för att kunna förändras/förvandlas på riktigt.

Om detta inte har sker före femtioårs ålder är risken stor att vi stelnar i våra former, vi cementeras mer och mer och det blir allt svårare att förändras. (Rohr betonar dock att för Gud är allt möjligt och för en del startar den här processen långt tidigare än fyrtio och för andra kan den börja långt senare än femtio. Det finns hopp, det är aldrig försent).

Jag utmanats mycket av detta fönster. Blir i vår 45 och är alltså mitt i detta.

Vad är den sk fyrtioårskrisen för något?

Tror det handlar om att insikten att livet inte är oändligt smyger sig på och med den en rastlöshet som i värsta fall övergår i hopplöshet. Frågorna tränger sig på: Var det här allt? Än hinner jag väl förnya mig? Än hinner jag väl med det stora “äventyret”? Än hinner jag väl lämna min mediokra tillvaro/partner/jobb för att börja leva mitt verkliga drömliv?

För en del leder oförmågan att hantera de här tankarna till uppbrott från relationer, för andra leder det till att de lämnar sammanhang och trosuppfattningar. För en del blir tillvaron så till den grad hopplös att enda utvägen de ser är att ta sitt liv.

En fråga som inte lämnar mig är: Hur skapas ett bärande hopp för män i den här åldern?

Hur lyfter vi som kyrka hoppet att förändring är möjlig, hoppet att det inte är kört, hur lyfter vi hoppet om förundran. Hur hjälper vi män i dessa år att inte gå vilse i rastlösheten utan istället hitta hem i sig själva?

Det är nåt jag går och tuggar på.