Joachim Elsander

När twitter inte räcker till

Här är avsnitt 2 av min och Lydias podd. Under veckan kom nyheten att Marty Sampson, en känd lovsångsledare/författare är på väg att lämna den kristna tron. Som skäl anger han att svåra frågor aldrig lyftes i det sammanhang han fanns i. Marty hade tunga frågor om ledare som faller, om helanden som inte sker, om svårigheter och motsättningar i Bibeln och om helvetet.

Så vi bestämde oss för att ta oss an dessa frågor i detta avsnitt.

Lyssna och reagera!

Kolportören finns nu på följande plattformar:

Anchor

RadioPublic

TuneIn

PocketCast

Spotify

Google Podcasts

Breaker

Tyvärr väntar vi fortfarande på ett godkännande från iTunes.

Min äldsta dotter Lydia har länge burit på en idé att spela in en podcast med sin pappa. Tillslut hände det, för några veckor sedan satte vi oss ner i sommarstugan och spelade in. Min son Adrian hade riggat upp en studiemikrofon och förberett allt innan han for iväg på sitt sommarjobb.

Vi satte oss ner och pratade jag och Lydia. Det var helt spontant, vi hade några ämnen vi ville beröra det var allt. När vi var klara upptäckte sonen att vi glömt av att slå på mikrofonen! Så ljudet spelades in på hans Macs vanliga inbyggda mic, så ljudet håller inte riktigt den kvalité vi hoppats på. Men det är vårt första försök. Det kan bara bli bättre.

Vi samtalar om helande och sjukdom, lovsånger och prövningar m.m. Lyssna och reagera!

Här är länken till podden

OBS! Det kommer dröja några dagar innan podden hamnar på iTunes.

Vi har ju valt att vara offentliga med min sjukdom på sociala medier etc. Förstår att detta inte är allas val eller väg men jag måste bara få dela hur otroligt fascinerande det är att vara buren av en så stor och brokig gemenskap som kristenheten är. Under de senaste månaderna har jag fått så många hälsningar, det plingar ständigt på Messenger och direktmeddelanden strömmar in på Twitter. SMS kommer från människor jag aldrig träffat från hela norden. Människor ringer och vill prata, alla dessa hör av sig och berättar att de ber. Många skickar också bibelord och sånger för att uppmuntra.

Känns förmätet att “namedroppa”” men kyrkoledare från hela spektrumet har hört av sig. En biskop och präster/pastorer, ortodoxa och katoliker, svenskkyrkliga och frikyrkliga, vanliga härliga bedjare helt enkelt. Alla vill de berätta att de ber för oss. En pastorsvän i Malawi, Afrika har ordnat bön och fasta för mig i sin kyrka. Fick också se en video där hundratals barn i Bangladesh ber för mig under en gudstjänst. I posten har bönedukar, böcker och hälsningar ramlat in. Min sjuåring har fått en äldre dam som brevkompis efter reportaget i Dagen etc.

Idag tex så tittade en ortodox präst förbi, en för mig helt ny bekatskap, och lämnade över några ikoner, en sten från Athosberget och olja från en ikon i USA!

Allt detta förmedlar så starkt till oss: Vi är inte ensamma! Det förmedlar också att det finns hopp för kristenheten. Jag älskar god ekumenik, ser den varje dag på mitt jobb i sjukhuskyrkan och nu fortsätter jag se den i människors omsorg och böner. En märklig observation är att jag känner mig så hemma i alltihopa, i böneduken från pingst, i den ortodoxa oljan, i ikonen, i korset, i breven, i de olika uttrycken från de mest skiftande kristna traditioner. Vi må se lite olika ut, vi må göra saker lite olika men vi sitter ihop, vi är en familj!

Jag gläder mig såklart också åt alla vänner som identifierar sig som agnostiker och ateister, även från er kommer mycket värme och omsorg men jag valde idag att ha fokus på den brokiga gemenskap som kallas kyrkan i alla dess former.

Nästa vecka kommer jag att genomgå en stor röntgen, veckan därefter kommer jag möta min läkare för en utvärdering av cellgifterna. Då kommer vi se svart på vitt vilken effekt de har på tumören. Bilderna kommer att jämföras med de första bilderna som tog i april. Så på många sätt är det ganska avgörande saker som ligger framför.

Det här gör att jag just nu befinner mig i ett läge där det är lätt att pendla mellan hopp och vanmakt. Det är lätt att fantasin målar upp olika scenarier vilket gör att frestelsen att lämna nuet och oroa sig för morgondagen blir en verklig kamp.

Apropå att “leva i nuet”. Här får ni något att fundera på som jag tänkt på och tror är sant i alla fall utifrån min situation och erfarenhet:

“Lidande gör ibland klyschor till sanningar men också sanningar till klyschor”

Har förresten börjat samlat ihop alla önskemål om blogginnehåll och kommer att börja skriva utifrån det snart.

Tack för era böner och omsorger!

Det händer ibland att jag som pastor möter kristna som säger “Jag tror aldrig jag fått ett bönesvar i hela mitt liv”. Det är jobbigt för dem såklart, varför be om inget händer? Det här leder lätt till tvivel på tron, på Gud ja på hela det “kristna paketet”.

Ibland när jag samtalar med dessa människor så anar jag ett fokus på det spektakulära. Det är där vi ofta börjar. Kanske redan i söndagsskolan med väder som ska ändrar sig, med sjukdomar som omedelbart ska helas. Sen fortsätter det snabba med helst mätbara saker som ideal. Handen på hjärtat, inte heller jag har så många sådana erfarenheter. Några har jag allt, men helt ärligt, inget som det skulle hålla att hänga hela min tro på. Så jag förstår dessa människor som brottas med bönen, jag gör det själv.

Jag har mer och mer landat i en förståelse av bön som hjälpt mig mycket. Tänker här ta upp tre infallsvinklar som kanske kan hjälpa oss att på nytt trilla in i bönen.

Stillhet

Mötte det här citatet på nätet och jag fastnade direkt. Det sätter fingret på hur jag resonerar kring bön:

Once a man was asked, “what did you gain by regularly praying to God?” The man replied, “Nothing…but let me tell you what I lost: anger, ego, greed, depression, insecurity, and fear of death.” Sometimes the answer to our prayers is not gaining but losing; which ultimately is the gain.

En man får frågan vad han vunnit med sina många böner, mannen svarar. “Ingenting” men berättar om allt han tappat: ilska, egot, girighet, depression, osäkerhet och dödsfruktan. Ibland är bönesvaret inte det vi får, utan det vi förlorar.

Forskade lite i var den lilla berättelsen kommer från och upptäckte att det finns liknande citat från Buddha men då om meditation, berättelsen förekommer också bland muslimer. Sann är den hursomhelst.

Jesus betonar att bön är nåt som sker i stillhet. “I din kammare”. Mycket av böneidealet i våra frikyrkor, speciellt i karismatiska varianter, är allt annat än stilla. Bön är ofta synonymt med olika aktiviteter (och med att låta).

Richard Rohr menar att anledningen till att lärjungarna fick lov att be sin rabbi lära dem be var att Jesus (förutom de gemensamma bönerna då de tillsammans bad psaltaren) drog sig undan och bad i stillhet. Om Jesus bett högt ofta så hade de likt goda lärjungar bara härmat sin rabbi.

Nu fick de lov att fråga. En intressant tanke.

Under senare år har stillhetsaspekten blivit viktigare och viktigare för mig. Erfarenheten är att det är i stillheten, i tystnade jag kan förändras. Det är där ilskan, egot och det andra faller av. Lager för lager. Jag behöver inte prestera formuleringar, eller “ledda” “smorda” böner. Det räcker att bara vara med Gud.

Att omdefiniera “mirakler”

Stillhet leder mig till att se Gud även i de små sakerna. Ibland går vi vilse när vi betonar det “övernaturliga” på ett som gör det synonymt med “det spektakulära”. Plötsligt gör Gud bara saker någon annanstans, genom andra special personer. Guds handlande blir skilt från min vardag och de enda bönesvar som räknas är de “märkvärdiga”. Gud är inte en gubbe på vinden som ibland tittar ner och säger “Hej!” Nej, världen är fantastisk och Gud är närvarande mitt i den!

Att vara bönesvaret

Slutligen har det hjälpt mig att flytta fokus från mig själv, på vad jag erfarit och fått, till att se att jag kan få vara ett bönesvar i min vardag. Jag kan få vara den som uppmuntrar, den som bjuder på sig själv den som finns där och lyssnar. Jag kan vara en vän, jag kan bry mig. Jag kan köpa den där matkassen etc.

När människor “kör fast” i att de aldrig fått något bönesvar brukar jag försöka få dem att byta fokus till att börja se sig själva som bönesvaret.

Några små funderingar och erfarenheter kring ett gigantiskt ämne.

Denna text är publicerad på annan plats 2015

Det finns en judisk historia som kanske någon av er läsare har mer exakta detaljer kring, tex hur den ursprungligen berättades och kring dess ursprung. Jag har långt ifrån alla detaljer men jag har poängen som sådan. Det är en berättelse jag kommit att älska och finna tröst i, den går ungefär så här:

Den lilla judiska byn hade fått stora problem och det blev dags för rabbinen att söka Gud. Han gav sig ut i skogen till den heliga platsen, där tände han den heliga lampan och bad de heliga bönerna. Sen berättade han för Gud om hur det var. Efter ett tag lyfte problemen och livet i byn kunde fortsätta.

Åren gick men sen ställdes åter byn inför stora utmaningar. Den nya rabbinen gav sig av ut i skogen, den helga lampan var sedan länge borta men han bad de heliga bönerna och han berättade om utmaningarna de stod inför. Det dröjde inte länge innan situationen löste sig och livet i byn återgick till det normala.

Ytterligare en lång tid gick men återigen kom stora prövningar över det lilla samhället. Rabbinen gav sig av ut i skogen till den heliga platsen, de heliga bönerna var glömda men han utgöt sitt hjärta inför Gud angående deras situation. Lugnet återkom till byn.

Som om allt detta inte räckte kom så småningom ännu mer mörka tider, de hade åter en ny rabbin. Den här gången hade man inte bara glömt var den heliga lampan fanns och hur de heliga bönerna gick, ingen hittade längre till den heliga platsen i skogen. Rabbinen gick helt enkelt in på sitt rum och berättade berättelsen om hur allt låg till inför Gud. Ljuset bröt fram och ordningen återställdes.

Därför att när allt kommer omkring så älskar Gud att höra våra berättelser.

Jag mår egentligen på samma sätt som jag mått de senaste månaderna. Nu får jag cytostatika och den följer ett intervall av två måndagar då jag får och en måndag då jag vilar, sen två måndagar igen och vila osv. Många frågar mig hur länge det ska hålla på och det jag vet inte. Jag tänker mig att så länge det hjälper och har effekt så kör de på. Det kommer bli en stor utvärdering om så där 3-4 veckor (Vet inte exakt, har inte fått någon remiss än) då jag bla kommer röntgas och bilder från innan behandlingen kommer jämföras med nya bilder.

Det jag vet är att mina världen är bra. Mina levervärlden är tom bättre idag än de var när tumören upptäcktes i början av april och det är ju positivt. En annan bra sak är att min kropp verkar hantera cellgifterna bra, jag har inte fått någon märkbar påverkan på mina vita blodkroppar tex. Men jag känner mig såklart överlag lite tröttare jämfört med när jag var helt frisk. Jag har lite smärta ibland men egentligen väldigt lite. Jag äter långtidsverkande smärtstillande tabletter som räckt bra. En bra sak är att sömnen har löst sig, i början sov jag fruktansvärt dåligt men idag sover jag riktigt bra. Är möjligen något mer lättväckt än vanligt men annars funkar den biten.

Det enda bekymret egentligen är feberattackerna som kommit ett par gånger. De kan ha och göra med stenterna/rören som sitter i mina gallvägar och som gör att de funkar. En hypotes är att bakterier kan fastna där och då orsaka blodförgiftning. Men det är inte färdigutrett än, knaprar just nu penicillin och lider inte av det det minsta. Ni som ber får gärna be att den biten löser sig bra.

Andra saker som påverkas är muskelstyrkan, jag har alltid sett mig som en om inte vältränad så i alla fall grundstark person. Ödmjukande att inte riktigt orka med det som tidigare var självklart. En annan sak är att jag tappat kilon, något som jag i vanliga fall skulle glatt mig åt är nu lite av ett bekymmer. Min dietist vill gärna att jag har några extra buffertkilon och då ligger jag ändå fortfarande något över vad en man i min ålder och längd ska väga. Men det är knappast ett stort problem.

Jag lever mitt liv nästan som vanlig, leker med barnen, nattar dem, bygger robotar med 7 åringen skjutsar runt barnen på olika aktiviteter etc. Kan klippa gräset med vår åkgräsklippare. Tar långa promenader. Vi har redan hunnit bott lite ute i sommarstugan och det är härligt. Folk som möter mig ser inte att jag är sjuk.

Nu fick ni en liten rapport hur läget är! Tack för alla omtankar och böner!

Är det något som jag övar mig i så är det att ta en dag i taget. Varje dag räknas, varje dag är viktig. Tacksamhet för några goda timmars sömn under natten. Tacksamhet för varje morgon jag vaknar och känner mig hyfsat frisk. Att tacka för varje kväll jag får somna efter en dag av familj, vardagsstök, vänner och allt det där vi ibland tar för givet.

Dessa rader låter nästan banala när jag skriver dem, ändå är de sanna för varenda en av oss. Vi har idag, vi har nu. Det finns inga garantier för nåt mer. De goda nyheterna är att vi inte behöver ha ansvar för något mer. Jo jag vet att vi måste planera, skriva grejer i almanackan och allt det där. Det måste vi för att skapa någon sorts ordning. Men vi gör det ödmjukt, vi gör det medvetna om att trots våra planer och agendor så är nu det enda vi verkligen vet att vi har. Sen får vi ha en öppen förväntan på allt det där andra, allt det där som ligget i framtiden. Vi håller det inte hårt och desperat, vi håller det försiktigt i en öppen hand.

Jag brukar försöka komma ihåg att börja varje dag med ett Ja, för mig är det ett hoppfullt sätt att ta emot det som ligger framför. Det betyder inte att jag stoppar huvudet i sanden och gör mig orealistiska illusioner det betyder bara att jag säger Ja. Ja:et är inte ett yttryck för någon sorts fatalism där jag lägger mig platt för allt möjligt. Men min erfarenhet är att ett Nej till verkligheten, vad den än innehåller, bara låser mig.

Nej till det som är får oss att gå i baklås ett Ja öppnar ändå en hoppfull dörr mot möjligheter. Jag tror förresten att varje Nej i våra liv behöver följa på ett Ja. Ett Ja till det som verkligen är viktigt ger oss grunden att stå på för varje Nej vi behöver säga. (Fast nu kanske jag kom in på ämnet för en helt egen bloggtext.)

Herre hjälp mig att ta vara på idag och tacka för varje stund. Hjälp mig att ha en öppen förväntan och att börja varje dag med ett Ja. Du Gud, som i Jesus Kristus har sagt ditt Ja till oss.

En sak som är utmanande är att inte riktigt känna igen sin kropp. Den beter sig inte riktigt som jag är van, denna kropp som brukar kunna somna hur och var som helst utan minsta problem är plötsligt lättväckt och kinkig. Denna kropp som alltid kunnat äta precis vad som helst har plötsligt blivit selektiv, mat den alltid uppskattat smakar inte längre lika bra. Dofter som tidigare gått obemärkt förbi kan nu väcka flyktinstinkter. Denna kropp som aldrig brukar frysa, blir plötsligt kall och frusen. Kroppen som brukar hålla ut och orka blir plötsligt trött och svag. Det gör av och till ont på ställen jag inte visste jag hade. Upplever ibland hur rösten tappar styrka och blir tunn, min röst som alltid brukar hålla och nå fram.

John O’Donohue skriver så här i sin välsignelse: Blessing for a friend, on the arrival of illness

May you keep faith with your body, Learning to see it as a holy sanctuary

Paulus kallar faktiskt våra kroppar för heliga tempel för Guds egen Ande. Kroppar är inte oviktiga i den kristna tron. När Jesus uppstår gör han det i en fysisk kropp. Paulus beskriver inte en tillvaro i evigheten där vi svävar runt som kroppslösa spöken, han talar om uppståndelsekroppar. Gud blir människa i Jesus Kristus, Gud blir kropp, en kropp som svettas, blir trött, är hungrig, en kropp som lider och som dör. Vi läser i evangelierna hur Jesus botar sjuka och skröpliga kroppar, det är ett av tecknen på Guds rike.

Må du bevara tron med din kropp, Lära dig se den som en helig fristad

Jag är min kropp, det är mig själv jag inte riktigt känner igen. Men trots detta kan kroppen, precis som John O’Donohues skriver, få vara en helig fristad. Det finns en vila i att vara hemma i sin kropp därför att Gud bryr sig om fysiska kroppar. Hela jag är känd av Gud, det står till och med att hårstråna på våra huvuden är räknade.

“Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.” Psalm 72:26

“Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö.” Filipperbrevet 1:20

“Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” Filipperbrevet 3:21

Enter your email to subscribe to updates.