Joachim Elsander

När twitter inte räcker till

Är det något som jag övar mig i så är det att ta en dag i taget. Varje dag räknas, varje dag är viktig. Tacksamhet för några goda timmars sömn under natten. Tacksamhet för varje morgon jag vaknar och känner mig hyfsat frisk. Att tacka för varje kväll jag får somna efter en dag av familj, vardagsstök, vänner och allt det där vi ibland tar för givet.

Dessa rader låter nästan banala när jag skriver dem, ändå är de sanna för varenda en av oss. Vi har idag, vi har nu. Det finns inga garantier för nåt mer. De goda nyheterna är att vi inte behöver ha ansvar för något mer. Jo jag vet att vi måste planera, skriva grejer i almanackan och allt det där. Det måste vi för att skapa någon sorts ordning. Men vi gör det ödmjukt, vi gör det medvetna om att trots våra planer och agendor så är nu det enda vi verkligen vet att vi har. Sen får vi ha en öppen förväntan på allt det där andra, allt det där som ligget i framtiden. Vi håller det inte hårt och desperat, vi håller det försiktigt i en öppen hand.

Jag brukar försöka komma ihåg att börja varje dag med ett Ja, för mig är det ett hoppfullt sätt att ta emot det som ligger framför. Det betyder inte att jag stoppar huvudet i sanden och gör mig orealistiska illusioner det betyder bara att jag säger Ja. Ja:et är inte ett yttryck för någon sorts fatalism där jag lägger mig platt för allt möjligt. Men min erfarenhet är att ett Nej till verkligheten, vad den än innehåller, bara låser mig.

Nej till det som är får oss att gå i baklås ett Ja öppnar ändå en hoppfull dörr mot möjligheter. Jag tror förresten att varje Nej i våra liv behöver följa på ett Ja. Ett Ja till det som verkligen är viktigt ger oss grunden att stå på för varje Nej vi behöver säga. (Fast nu kanske jag kom in på ämnet för en helt egen bloggtext.)

Herre hjälp mig att ta vara på idag och tacka för varje stund. Hjälp mig att ha en öppen förväntan och att börja varje dag med ett Ja. Du Gud, som i Jesus Kristus har sagt ditt Ja till oss.

En sak som är utmanande är att inte riktigt känna igen sin kropp. Den beter sig inte riktigt som jag är van, denna kropp som brukar kunna somna hur och var som helst utan minsta problem är plötsligt lättväckt och kinkig. Denna kropp som alltid kunnat äta precis vad som helst har plötsligt blivit selektiv, mat den alltid uppskattat smakar inte längre lika bra. Dofter som tidigare gått obemärkt förbi kan nu väcka flyktinstinkter. Denna kropp som aldrig brukar frysa, blir plötsligt kall och frusen. Kroppen som brukar hålla ut och orka blir plötsligt trött och svag. Det gör av och till ont på ställen jag inte visste jag hade. Upplever ibland hur rösten tappar styrka och blir tunn, min röst som alltid brukar hålla och nå fram.

John O’Donohue skriver så här i sin välsignelse: Blessing for a friend, on the arrival of illness

May you keep faith with your body, Learning to see it as a holy sanctuary

Paulus kallar faktiskt våra kroppar för heliga tempel för Guds egen Ande. Kroppar är inte oviktiga i den kristna tron. När Jesus uppstår gör han det i en fysisk kropp. Paulus beskriver inte en tillvaro i evigheten där vi svävar runt som kroppslösa spöken, han talar om uppståndelsekroppar. Gud blir människa i Jesus Kristus, Gud blir kropp, en kropp som svettas, blir trött, är hungrig, en kropp som lider och som dör. Vi läser i evangelierna hur Jesus botar sjuka och skröpliga kroppar, det är ett av tecknen på Guds rike.

Må du bevara tron med din kropp, Lära dig se den som en helig fristad

Jag är min kropp, det är mig själv jag inte riktigt känner igen. Men trots detta kan kroppen, precis som John O’Donohues skriver, få vara en helig fristad. Det finns en vila i att vara hemma i sin kropp därför att Gud bryr sig om fysiska kroppar. Hela jag är känd av Gud, det står till och med att hårstråna på våra huvuden är räknade.

“Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.” Psalm 72:26

“Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö.” Filipperbrevet 1:20

“Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” Filipperbrevet 3:21

Har fått en fråga på Twitter hur en sån här sak påverkar tron. Tänker börja med vad vi menar med “tro”. Tro kan ju stå i bemärkelsen, försanthållanden, dogmatiska system och trossatser. Hur påverkas dessa av ett cancerbesked? Det beror nog på hur de såg ut innan. Jag har skrivit lite om det här.

Jag tänker att en sund tro är trygg även här. Det hela håller trots tuffa besked. Rigida och krampaktiga grejer tenderar dock att rasa som korthus i det här stadiet. Saker som inte har fått rotats i livet och erfarenheten blåser också bort.

Men tro är kanske i första hand “tro” i bemärkelsen tillit och förtröstan. Finns man i en trygg berättelse som är rymlig nog att härbärgera smärta och lidande så vill jag tro att det inte bara håller, det bär. Det är min erfarenhet så här långt. Men det fantastiska med kristen tro är ju att det inte hänger på dig och mig, det hänger inte på hur duktiga vi är och på vad vi presterar. Även Jesus bad att få slippa bägaren i Getsemane även Jesus ropade på korset “Min Gud min Gud varför har du övergett mig”.

Det betyder att alla upplevelser och känslor är okej, att de ryms. Vi behöver inte förneka mörker och förtvivlan, djupaste ångest och nöd. Vi behöver inte fejka eller låtsas någonting. Vi kan rasa, vi kan tappa både mod och riktning men vi gör det alltid omslutna av Gud, älskade av Gud.

Hur det än ser ut så är den tro som växer och utvecklas alltid på en resa bort från fruktan mot mer kärlek.

En vän skickade det här utdraget från den då 40-årige Natanael Beskows predikan, kyndelsmässodagen 1900 i Djursholms kapell. Jag tog det som uppmuntrande men när jag visat det så har reaktionerna varierat. Det går att se som uppmuntran, att vi lever så länge vi ska. Simeon i templet blev ju en gammal man i sin väntan på att få se Messias. Men det går också att se orden som hårda, att den som dör alltså inte stått på vakt troget nog. utdraget från den gamla predikan fångar mig hursomhelst. Hur tänker ni kring det?

“Men den som troget står på vakt och väntar efter Gud, han skall inte förfela, inte förlora något i sitt liv. Hans livsverk skall fullbordas, och han skall inte dö, förrän det är färdigt. Simeon skulle ej dö, förrän hans vakt var fullgjord: förrän han sett Herrens smorde. Är du en riktig Guds tjänare, som troget står på din vakt, så gäller om dig detsamma: du är odödlig, tills din vakt är fullgjord. Kanske blir mycket i ditt verk ofullbordat, kanske blir mycket bristfullt: men Gud kan använda det till vad han ämnat. Avlösningstimmen kommer ej, förrän det är färdigt, det som du skall uträtta i Guds rike.” Natanael Beskow

För några månader sedan hade jag, precis som vem som helst av oss, all tid i världen.

Sen kom cancerbeskedet med förtvivlan och hopp om vartannat, med dörrar som stängdes och en värld som krympte. Ett tag kändes det som om det nästan med blotta ögat gick att räkna de få sandkorn som ännu fanns kvar i det snabbt sinande timglaset.

När vi häromveckan mötte onkologläkaren och han sa att jag i alla fall borde kunna räkna med att leva över sommaren, ja ännu längre om cytostatikan tar bra. Då kändes det som om jag vunnit på lotto. En sommar, oceaner av tid.

Tänk hur vi människor anpassar oss ändå.

Delar en dikt/välsignelse från en av mina favoritpoeter John O’Donohue. Jag har lyssnat på den många gånger sen jag fick mitt cancerbesked. Det finns saker där som öppnar vida rymder, men också saker som stör och utmanar. Perspektiv jag inte vet hur jag ska ställa mig till. Här är den, läs/lyssna och begrunda.

Blessing for a friend, on the arrival of illness John O’Donohue

Now is the time of dark invitation Beyond a frontier that you did not expect; Abruptly, your old life seems distant.

You barely noticed how each day opened A path through fields never questioned, Yet expected deep down to hold treasure. Now your time on earth becomes full of threat; Before your eyes your future shrinks.

You lived absorbed in the day to day, So continuous with everything around you, That you could forget you were separate;

Now this dark companion has come between you, Distances have opened in your eyes, You feel that against your will A stranger has married your heart.

Nothing before has made you Feel so isolated and lost.

When the reverberations of shock subside in you, May grace come to restore you to balance. May it shape a new space in your heart To embrace this illness as a teacher Who has come to open your life to new worlds.

May you find in yourself A courageous hospitality Towards what is difficult, Painful and unknown.

May you use this illness As a lantern to illuminate The new qualities that will emerge in you.

May the fragile harvesting of this slow light Help you to release whatever has become false in you. May you trust this light to clear a path Through all the fog of old unease and anxiety Until you feel arising within you a tranquility Profound enough to call the storm to stillness.

May you find the wisdom to listen to your illness: Ask it why it came? Why it chose your friendship? Where it wants to take you? What it wants you to know? What quality of space it wants to create in you? What you need to learn to become more fully yourself That your presence may shine in the world.

May you keep faith with your body, Learning to see it as a holy sanctuary Which can bring this night-wound gradually Towards the healing and freedom of dawn.

May you be granted the courage and vision To work through passivity and self-pity, To see the beauty you can harvest From the riches of this dark invitation.

May you learn to receive it graciously, And promise to learn swiftly That it may leave you newborn, Willing to dedicate your time to birth.

Jag var med om en troskris i början av tjugoårsåldern. Växte upp i en frikyrka präglad av “den första naiviteten” (som jag redan skrivit några poster om). Jag var också under tonåren attraherad av trosrörelsen och hade alla möjliga “månadens kassett” från “ministries” både när och fjärran. Min tro var svartvit och “enkel” (och ängslig) trodde jag bara rätt, bekände jag bara rätt bibelord så skulle jag inte drabbas av vare sig sjukdom eller olycka. Minns att jag bad Psalm 91 över nära och kära och var helt övertygad att inget kunde hända dem. Jag trodde och Gud gör inga misstag! What could possibly go wrong?

Det var mycket “bekänna bibelordet” “Stå på Ordet” etc över de åren, nu så här i efterhand ser jag att mycket av den undervisningen var präglad av magiskt tänkande. Gudsbilden var väldigt statisk, som en dator det gällde att mata in rätt kod i för att få de resultat man ville ha. Fick du inte resultaten så hade du klantat dig på något sätt. Allt handlade om detaljer och formalia, hur du bad, hur du formulerade dig. Bön var mer ett programmeringsspråk än ett samtal. När jag idag bläddrar i böckerna från den tiden så slår just detta mig, hur otroligt mekanisk gudsbilden som presenteras var. Gud var lik en robot som vi måste ge rätt kommandon. Ungefär som Google assistenten eller Siri. Säger du rätt så slås Spotify på men mumlar du eller vänder på orden får du göra om.

1995 så började jag läsa teologi på Örebro Missionsskola (Idag Örebro teologiska högskola). Alla lärare på skolan betydde jättemycket, de fyra åren var otroligt formativa för mitt liv och min teologi. Jag hade en lärare som hette Per-Axel Sverker, kommer ihåg hur han under en lektion delade sin övertygelse att Gud är med genom allt. Han sa tom att han inte bad Gud om beskydd, han tackade istället för att Gud var med i allt som händer. Minns att jag blev otroligt provocerad! Att be om Guds beskydd hade varit något jag trodde stenhårt på, en av grundbultarna i min naiva tro (Även om den hade börjat krackelera).

Mer och mer insåg jag att mitt gamla sätt att tänka, tro och resonera helt enkelt inte höll mot verkligheten av att vara människa. Minns hur det skakade min tro i grunden när jag insåg att det inte finns några garantier, inte ens för kristna, inte ens för de som ber och läser sin bibel. Men det var inte bara en smärtsam erfarenhet, det övergick i en befriande känsla. Det hänger inte på mig, mina formuleringar och bekännelser. Jag började mer och mer få nåden att lämna en liten mekanisk gud bakom mig för att istället upptäcka en otämjd och mäktig Gud som jag inte kan kontrollera men i vars händer jag får lägga mitt liv.

I den situation jag befinner mig nu är jag så otroligt tacksam även för troskriserna i mitt liv, de har format mig till den jag är idag. Det finns inga garantier och det är helt ok, det finns förtröstan, det finns hopp och kärlek. Det finns en famn att vila i. Det håller, det räcker. Även i mörker, även i förtvivlan.

En sak som jag funderat på är varför vi i mitt frikyrkliga sammanhang så många gånger har så svårt att tala sant om helande. Ibland hör jag pastorer säga: “Det här är svårt för ibland helar inte Gud”. Eller så frågar de: “Varför blir inte alla helade?”

Men handen på hjärtat, om vi är sanna så är väl vår erfarenhet snarare så här: “Det är svårt för oftast helar inte Gud” och en rimligare fråga är väl: “Varför blir så få helade?”. Vi antyder genom att prata så här att egentligen blir nästan alla vi ber för helade och problemet är de få som inte blir det, men talar vi då sant om helande?

För även i de mest karismatiska sammanhangen, även där människor ber som allra mest om helande så hör de spektakulära miraklen till undantagen. De flera med svår cancer tex bli inte helade, men nån gång ibland händer det! Men varför fortsätter vi att prata så här?

Kan höra invändningen som kommer från några nu: “Jo men i bibeln så...”

Vänta nu, jo i bibeln ser vi Jesus hela många människor och det kan vi frimodigt tro på men ger det oss skäl att inte tala sant här och nu i den verklighet som är vår?

Behöver bibelns berättelser att vi friserar sanningen eller kan de stå för sig själva? Klart de kan! Vi kan tala sant om helande utan att det förminskar bibeln.

Som jag har skrivit, jag håller dörren för ett extraordinärt gudsingripande öppen och jag uppmuntras av berättelserna om Jesu och hans rike och de under som följde honom. Men frågan kvarstår, varför vänder vi så ofta på det hela? Varför talar vi inte sant här?

Nån kanske säger, vi vill skapa tro, därför säger vi så här. Men vänta nu, sanningen skapar tro. Ärlighet skapar tro. Överdrifter och friseringar skapar däremot besvikelser och bryter ner tillit.

Gud är Gud och han förmår såklart gripa in lika mycket även om vi är sanna, kanske särskilt de gångerna.

Låt oss behålla tron på helande men låt oss samtidigt tala sant.

PS. Helande är en vid term. Jag tror Gud verkar genom förbön, genom mediciner och läkare men det jag vill åt här och det människorna som pratar så här om helande menar är det övernaturliga och oförklarliga helandet. Men i min värld verkar Gud på så många sätt. DS

Här utvecklar jag min förra post, den om tanten fågeln och “den andra naiviteten”. Du som inte är intresserad av internkyrkliga spörsmål kan med fördel läsa något annat.

Det finns en sak jag önskar jag hade jobbat än mer med som pastor och det är att hjälpa människor från den “första naiviteten” till den “andra naiviteten”. Om något skrämt mig och gjort mig bekymrad i svensk kristenhet så är det hur många människor som fastnar i en banal och omogen tro. (Bara att kolla på alla olika forum för kristen tro på nätet, olika facebook-grupper tex, inte alla såklart men några får mig att häpna) Du finner snabbt en tro byggd på självklara svar, en svartvit tro utan några nyanser där själva drivkraften är att ha rätt, inte att va rätt. Några lyckas behålla den här synen livet ut men många tappar den efter vägen. Min önskan är att den skulle få vara en väg in men inget mer. En av pastorns huvuduppgifter är att hjälpa människor att växa. Att hjälpa människor hitta en tro som rymmer paradoxer men framför allt en tro som är byggd på kärleken.

Men är inte en barnatro något bra? Jag hörde nyligen biskop Esbjörn Hagberg tala om den saliga barnsligheten och den farliga barnsligheten. Sund kristen tro är att landa i en salig barnslighet, men för att göra det krävs det en resa. Barnatron är perfekt när vi är barn, men när vi växer upp och möter livets komplexitet så behöver tron växa med oss eller vi med den. Det är nödvändigt att tron är djup nog att erbjuda en berättelse som klarar att bära även vuxenlivets utmaningar.

Ser ofta människor med (fri)kyrklig bakgrund välja mellan tre olika vägar. (hur medvetet valet är ska jag låta vara osagt) Det sker ofta i 30–50 års åldern. Jag förenklar medvetet i texten, men det här är observationer jag gjort under mina år som pastor både hos andra och mig själv. De tre vägarna är:

“Den första naivitetens väg”

Här cementeras barnatron i ett försök att bli en hållbar vuxentro. Människor på den första naivitetens väg grubblar inte och funderar inte längre, tron är ett paket som för länge sedan köpts och nu tas för givet. På den här vägen lyssnas det mest på åsikter som bekräftar det redan trodda. Samma konferenser, samma böcker etc (samma bloggar om du vill). Människor här finns med i sammanhang som säger det de alltid hört och de är nöjda med det. De förstår inte varför en del krånglar till det. Här finns en tydlig tendens att förenkla och att undvika nyanser. I alla fall tills något händer som skakar allt detta.

(Fri)kyrkan har ofta varit duktig på att lotsa in människor på den här vägen, lämna dem där och hoppas på det bästa. En del lyckats behålla den här strategin hela sina liv men för allt fler blir den efter ett tag omöjlig. I värsta fall riskerar det här att bli vad Esbjörn kallar: “den farliga barnsligheten”. Ofta är fruktan och rädsla grundbulten här. Det finns naturligtvis genuina och goda kristna på den första naivitetens väg men för många blir den i längden antingen kvävande eller förhärdande.

“Ateistens väg”

Människor här gör upp med naiviteten i sina liv. Ibland är det något tydligt som triggar förändringen ur Statu Quo. Det kan vara en livsskris av nåt slag, eller bara ett uppvaknande. Det är blir hursomhelst inte längre möjligt att tro som de tidigare trott. Många upptäcker att tron i mycket bygger på upplevelser gjorda i tonåren och blir väldigt skeptiska. “Nya ateister” som Richard Dawkins och hans gelikar kommer som befriare från trång religiositet. Kanske känner människor här sig lurade, rent av vilseledda. Negativa erfarenheter av kyrka och ledarskap spelar ofta men inte alltid in. Livets komplexitet gör att för personer på den här vägen blir “Den första naivitetens väg” helt omöjlig. Det människor här ofta har gemensamt med den första gruppen är tänket på tron som ett paket, med skillnaden att istället för att köpa det helt och hållet låter man det reservationslöst fara och flyga.

De svåraste ateisterna att samtala med är de som en gång själva vandrat den första naivitetens väg men som istället för att ha fått hjälp att fördjupa lämnat allt. De kommer ofta att ta spjärn mot sin erfarenhet med resultatet att andra, vidare tolkningar och upplevelser av kristen tro tenderar bli obegripliga. Jag har mött ateister här som kallar mig “flummig”, precis som de skulle gjort under sin naiva fas som troende.

“Mystikerns väg” eller “Den andra naivitetens väg”

Även här blir “Den första naivitetens väg” omöjlig, men istället för att kasta bort alltsammans så finner man en dörr mot en djupare och tryggare tro. Uppvaknandet sker ofta av samma orsaker som för grupp två, en livskris, erfarenhet av smärta och svaghet. Eller kanske bara en längtan bort från det tillrättalagda. Jag menar att varje församling borde ha ledare som själva är här och som kan lotsa och hjälpa människor in på den här vägen. Problemet är att vi idag ofta har fler fantastiska kommunikatörer och lysande strateger som själva enbart rör sig i den första naiviteten än ledare med djup och vilja att lotsa människor framåt. Istället känner sig många ledare hotade och vet helt enkelt inte hur de ska göra med dessa människor som vill vidare. I värsta fall upprepar de det de alltid sagt men högre och mer auktoritärt vilket alienerar dessa människor ytterligare och pressar dem i värsta fall in på ateismens väg.

Människor på “mystikens väg” har kommit att se tron som så mycket mer än ett paket att behålla eller kasta. Här så accepteras paradoxer, här lämnas ett “antingen eller” tänk. Tron blir tryggare, den är inte ständigt hotad av yttre saker. Här bygger tron främst på kärlek, inte som ett urvattnat begrepp utan som en genuint livsförvandlande erfarenhet. Riktningen är hela tiden tydligt en resa från fruktan mot kärlek som berör alla områden i livet. Här upptäcker vi en större mer närvarande Gud. Detta är “den andra naiviteten” en naivitet utan skygglappar och förenklingar. Även om det finns ett skeptiskt och ifrågasättande drag så har cynismen övervunnits. Insikten landar att livet, tron och verkligheten är större än något “paket” vi kan köpa eller förkasta. Det vi har är nuet och vad vi gör med det. Det som är främmande för “Mystikerns väg” är tvärsäkerheten från de båda andra vägarna. Dessa ses som i mycket varandras spegelbilder. Den här vägen är en väg bort från tvärsäkra bilder och in i att se hela tillvaron med nya nyfikna ögon. Här landar vi i den saliga barnsligheten.

“The Christian of the future will be a mystic or he will not exist at all.” Karl Rahner

Kommer ihåg en berättelse jag hörde för några år sedan. Den handlar om det som ibland kallas för “den andra naiviteten”. Vad är det för nåt undrar du kanske?

En sak är klar och det är att vi alla på olika sätt växer och förändras. Det kan skapa förvirring och osäkerhet hos oss. För en del leder till en desperat önskan att klamra sig fast vid det som varit, för andra till ett förkastande av den egna historien. Men det finns en tredje väg. Jag har lite slarvigt kallat den för “mystikerns väg”. Det är här “den andra naiviteten” kommer in.

En podcast jag följer drivs av Luke Norsworthy, Luke är pastor i ett mindre sammanhang i Austin, TX USA. I ett avsnitt delar han i förbifarten en berättelse som jag genast kände igen från mitt eget liv, så till den grad att jag tar mig vissa friheter och breder ut den. Jag har varit med om olika versioner av exakt samma händelse så här är min version av berättelsen:

Luke var på besök hos en äldre dam i församlingen och när de satt ute på hennes veranda så kom det en lite fågel och slog sig ner på räcket. Damen sa: “Den där lilla fågeln är verkligen Guds nåd”. Luke höll med henne och de beundrade den lilla fågeln tillsamman.

När han sen satt i bilen på väg hem började han fundera på fågeln och sitt eget liv. Han konstaterade att när han var “nyfrälst” i tonåren så skulle han har tänkt så här kring damens upplevelse:

“Men det är ju självklart att Gud styrde en fågel till tanten för att uppmuntra henne! Tack och lov för det, Gud har all makt, han styr skogens fåglar som han vill.”

Det är det här som kallas för “den första naiviteten”. Här är Gud väldigt aktiv, han helar sjukdomar, fixar parkeringsplatser och så fort någon klarar sig undan en bilolycka är det skyddsänglar inblandade. Allt är enkelt och svartvitt. Vi lär söndagsskolan att be om soligt väder till festen för det är klart att Gud fixar det.

Sen tänkte Luke på sin kritiska och ifrågasättande fas, för den kommer förr eller senare till oss alla. (Om inte annat så i fyrtioårsåldern). Hade han hört damen berätta om fågeln i det här skeendet hade han tänkt:

“Oj, oj, oj så korkat! Det är väl självklart att Gud inte kör omkring med fåglar som små radiostyrda flygplan. Skulle Gud syssla med sån detaljstyrning men samtidigt tillåta jordbävningar och krig? Skulle inte tro det!”

I den här fasen kommer många till slutsatsen att hela den kristna tron är hopplöst naiv. Ofta gör vi här också upp med ledare från våra tidiga år som vi nu tycker förenklade allt för mycket, kanske så till den den grad att vi känner oss lurade och bedragna. Själva Guds existens kan ifrågasätts och det kanske slutar med att hela tron förkastas. Många ateister med kristen bakgrund går att hitta här.

Men det behöver inte sluta där. Luke konstaterar att han idag landat i att hela världen har sitt ursprung i Gud, varje andetag, varje fågel. Vi förstår inte allt och det finns inga enkla svar. Tillvaron är fylld av paradoxer men mitt i allt detta möter vi en närvarande Gud. En Gud som är närmare oss än våra egna andetag. En Gud i vilken vi rör oss och är till. Så självklart är fågeln ett uttryck för Gud nåd, det är allt vi behöver veta och vila i.

Det är “den andra naiviteten”. Vi har gått varvet runt men vi är inte desamma. Den här resan tror jag vi alla behöver göra för att växa både i vår tro och som människor.

“I början är bergen berg och floderna är floder; senare är bergen inte längre berg och floderna är inte längre floder; men sen igen är bergen åter berg och floderna är åter floder. “

Enter your email to subscribe to updates.