Dödsångest
Igårkväll kände jag för första gången verklig dödsångest. Sen jag fick min cancerdiagnos har jag visserligen tänkt mycket på döden. Jag har bearbetat mitt liv och de år jag fått hittils. Jag har försökt landa i livets ändlighet och samtidigt vila i dess skönhet. Det är verkligen bara två små prickar som skiljer ändlighet från andlighet. Men riktigt gastkramande dödsångest hade jag inte upplevt.
Igårkväll fick jag fruktansvärda bröstsmärtor. Jag var övertygad om att detta var en hjärtattack. Jag vet ju att blodet påverkas av en tumör, jag vet att risken för allt från åderbråck till blodproppar ökar. Hela dagen hade en molande smärta funnits i bröstet och gett dagen ett illavarslande bakgrundsbrus.
Mot kvällen övergick det till ren och skär smärta. Hela vänstersidan brann och det strålade ut i armen. Kunde knappt andas. Vi var nära att ringa ambulansen men då släppte smärtan något, så det blev frun som skjutsade in mig till akuten. (Något hon gjort lite väl många gånger dessa sommarmånader)
Väl där så kunde det ganska snabbt konstateras att det inte var någon infarkt men smärtan höll i sig trots all möjlig smärtlindring och jag sov inte många minuter inatt.
Det hela klarnade inte förren röntgen imorse då flera blodproppar konstaterades i lungorna. Just nu är jag inlagd i Falun. De vill ha mig kvar tills imorgon för observation. Smärtan har släppt något. Behandlingen blir fragminsprutor och jag har gott hopp om att repa mig även från detta.
Det gårkvällen verkligen påminde mig om är hur skört allt är. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig det redan men ändå inte. Ett tag var jag verkligen i dödsskuggans dal, en skakande och ödmjukande erfarenhet. Under några evighetslånga minuter kunde jag bara flämta fram: “Herre Jesus Kristus Guds son förbarma dig över mig” något annat gick inte och även i dödsskuggans dal är han med, vare sig vi känner det eller ej.
Det fyller mig trots allt med hopp.