Bön, tre sätt att tänka som hjälpt mig
Det händer ibland att jag som pastor möter kristna som säger “Jag tror aldrig jag fått ett bönesvar i hela mitt liv”. Det är jobbigt för dem såklart, varför be om inget händer? Det här leder lätt till tvivel på tron, på Gud ja på hela det “kristna paketet”.
Ibland när jag samtalar med dessa människor så anar jag ett fokus på det spektakulära. Det är där vi ofta börjar. Kanske redan i söndagsskolan med väder som ska ändrar sig, med sjukdomar som omedelbart ska helas. Sen fortsätter det snabba med helst mätbara saker som ideal. Handen på hjärtat, inte heller jag har så många sådana erfarenheter. Några har jag allt, men helt ärligt, inget som det skulle hålla att hänga hela min tro på. Så jag förstår dessa människor som brottas med bönen, jag gör det själv.
Jag har mer och mer landat i en förståelse av bön som hjälpt mig mycket. Tänker här ta upp tre infallsvinklar som kanske kan hjälpa oss att på nytt trilla in i bönen.
Stillhet
Mötte det här citatet på nätet och jag fastnade direkt. Det sätter fingret på hur jag resonerar kring bön:
Once a man was asked, “what did you gain by regularly praying to God?” The man replied, “Nothing…but let me tell you what I lost: anger, ego, greed, depression, insecurity, and fear of death.” Sometimes the answer to our prayers is not gaining but losing; which ultimately is the gain.
En man får frågan vad han vunnit med sina många böner, mannen svarar. “Ingenting” men berättar om allt han tappat: ilska, egot, girighet, depression, osäkerhet och dödsfruktan. Ibland är bönesvaret inte det vi får, utan det vi förlorar.
Forskade lite i var den lilla berättelsen kommer från och upptäckte att det finns liknande citat från Buddha men då om meditation, berättelsen förekommer också bland muslimer. Sann är den hursomhelst.
Jesus betonar att bön är nåt som sker i stillhet. “I din kammare”. Mycket av böneidealet i våra frikyrkor, speciellt i karismatiska varianter, är allt annat än stilla. Bön är ofta synonymt med olika aktiviteter (och med att låta).
Richard Rohr menar att anledningen till att lärjungarna fick lov att be sin rabbi lära dem be var att Jesus (förutom de gemensamma bönerna då de tillsammans bad psaltaren) drog sig undan och bad i stillhet. Om Jesus bett högt ofta så hade de likt goda lärjungar bara härmat sin rabbi.
Nu fick de lov att fråga. En intressant tanke.
Under senare år har stillhetsaspekten blivit viktigare och viktigare för mig. Erfarenheten är att det är i stillheten, i tystnade jag kan förändras. Det är där ilskan, egot och det andra faller av. Lager för lager. Jag behöver inte prestera formuleringar, eller “ledda” “smorda” böner. Det räcker att bara vara med Gud.
Att omdefiniera “mirakler”
Stillhet leder mig till att se Gud även i de små sakerna. Ibland går vi vilse när vi betonar det “övernaturliga” på ett som gör det synonymt med “det spektakulära”. Plötsligt gör Gud bara saker någon annanstans, genom andra special personer. Guds handlande blir skilt från min vardag och de enda bönesvar som räknas är de “märkvärdiga”. Gud är inte en gubbe på vinden som ibland tittar ner och säger “Hej!” Nej, världen är fantastisk och Gud är närvarande mitt i den!
Att vara bönesvaret
Slutligen har det hjälpt mig att flytta fokus från mig själv, på vad jag erfarit och fått, till att se att jag kan få vara ett bönesvar i min vardag. Jag kan få vara den som uppmuntrar, den som bjuder på sig själv den som finns där och lyssnar. Jag kan vara en vän, jag kan bry mig. Jag kan köpa den där matkassen etc.
När människor “kör fast” i att de aldrig fått något bönesvar brukar jag försöka få dem att byta fokus till att börja se sig själva som bönesvaret.
Några små funderingar och erfarenheter kring ett gigantiskt ämne.