Joachim Elsander

Under sommaren och hösten har jag jobbat med en bok. Den bygger i huvudsak på mina bloggtexter från 2007-2013 men även senare texter finns med. Det började med att Marcus Pollack på Marcus förlag hörde av sig i våras och berättade att de var intresserade av att ge ut mina texter. Strax efteråt träffade jag journalisten och författaren Sofia Lilly Jönsson och hon erbjöd sig att vara redaktör till boken. Så bitarna föll på plats.

På den andra halvan av 2000-talet drev jag en blogg som var hyfsat stor i den kristna ankdammen, Kolportören. Det var alltid livliga samtal men tonen var god och kreativiteten flödade. Jag skrev om allt möjligt som berörde livet, tron och teologi men jag tog också upp saker som kyrkohistoria, att växa upp i frikyrkan, trosrörelsen m.m. Så här beskrivs boken av Marcus förlag:

När Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan i Borlänge, skrev sitt första blogginlägg visste han inte vart han skulle, men han visste att han var på väg. Bloggen Kolportören var en samlingsplats på internet under några intensiva år i slutet av 2000-talet. Dit kom frikyrkliga kristna, de som inte längre trodde, ateister som aldrig trott, stormande fundamentalister, och såna som inte visste så mycket alls. Alla fick vara med och diskutera.

Här samlas Joachim Elsanders bästa texter. Han skriver fram en sorts förundrans teologi, på samma gång undervisning och undersökning, alltid med humor och kritisk blick på sin egen kyrkohistoriska resa. Boken är ett märkvärdigt möte med en människa i ärlig brottning med livet och kristen tro.

Nu på söndag den 8 december kl 13.30 blir det ett event kring boken i Korskyrkan med ett spännande panelsamtal. Läs mer här. För er som inte kan närvara kommer det att gå att se på YouTube.

Boken går att beställa här.

Med korsets tecken fångade den gamle munken Abba Josef i sin enkla cell en mörk och eländig demon som hade kommit för att fresta honom.

“Släpp mig, fader, och låt mig gå,” bad demonen. “Jag kommer inte att fresta dig igen.”

“Jag släpper dig gärna, men på ett villkor,” svarade munken. “Du måste sjunga för mig den sång du sjöng inför Guds tron före ditt fall.”

Demonen svarade: “Du vet att jag inte kan göra det då det kommer att orsaka mig grym tortyr och stort lidande. Dessutom, fader, inget mänskligt öra kan höra den sångens skönhet och fortfarande leva. Om jag sjunger den sången kommer du att dö.”

“I så fall måste du stanna kvar här i min cell,” sade munken, “och bära tillsammans med mig hela omvändelsens kamp.”

“Låt mig gå, tvinga mig inte att lida,” vädjade demonen.

“Ah, men bara om du sjunger för mig den sång du sjöng inför tronen innan du föll tillsammans med Satan.”

När han såg att det inte fanns någon väg ut började den eländige demonen att sjunga, först haltande och knappt hörbart, famlande efter sedan länge glömda ord. Men allteftersom demonen sjöng så började mörkret runt honom långsamt skingras.

Sången blev allt högre och starkare, snart fångades demonen i dess sötma. Slutligen uppslukades hans röst helt i lovsång och tacksägelse. Allt mer djärvt sjöng han om kraften och äran och härligheten hos den treenige Guden. Universums skapare, Mästaren i himmel och på jord, Herre över allt synligt och osynligt.

När sången som sjungits före alla tidsåldrar nådde sin fulla kraft trängde ett underbart härligt ljus in i Abba Josefs enkla cell och väggarna som hade omgivit den fanns inte längre. En strålande kärlek och glädje växte från djupet av den skinande och härliga varelse som nu stod där demonen tidigare stått.

Ängeln böjde sig försiktigt ner och täckte varsamt med sina vingar den livlöse gamle eremiten som hade befriat honom från helvetets avgrund.

Hittade berättelsen här, dess ursprung är oklart.

Idag är Joachim ensam, han delar lite kring sin hälsa. Han följer också upp helvetesepisoden från förra veckan. Slutligen lite funderingar kring framtida innehåll på podden. Lydia och Adrian är på festivalen Ära utanför Örebro.

Igårkväll kände jag för första gången verklig dödsångest. Sen jag fick min cancerdiagnos har jag visserligen tänkt mycket på döden. Jag har bearbetat mitt liv och de år jag fått hittils. Jag har försökt landa i livets ändlighet och samtidigt vila i dess skönhet. Det är verkligen bara två små prickar som skiljer ändlighet från andlighet. Men riktigt gastkramande dödsångest hade jag inte upplevt.

Igårkväll fick jag fruktansvärda bröstsmärtor. Jag var övertygad om att detta var en hjärtattack. Jag vet ju att blodet påverkas av en tumör, jag vet att risken för allt från åderbråck till blodproppar ökar. Hela dagen hade en molande smärta funnits i bröstet och gett dagen ett illavarslande bakgrundsbrus.

Mot kvällen övergick det till ren och skär smärta. Hela vänstersidan brann och det strålade ut i armen. Kunde knappt andas. Vi var nära att ringa ambulansen men då släppte smärtan något, så det blev frun som skjutsade in mig till akuten. (Något hon gjort lite väl många gånger dessa sommarmånader)

Väl där så kunde det ganska snabbt konstateras att det inte var någon infarkt men smärtan höll i sig trots all möjlig smärtlindring och jag sov inte många minuter inatt.

Det hela klarnade inte förren röntgen imorse då flera blodproppar konstaterades i lungorna. Just nu är jag inlagd i Falun. De vill ha mig kvar tills imorgon för observation. Smärtan har släppt något. Behandlingen blir fragminsprutor och jag har gott hopp om att repa mig även från detta.

Det gårkvällen verkligen påminde mig om är hur skört allt är. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig det redan men ändå inte. Ett tag var jag verkligen i dödsskuggans dal, en skakande och ödmjukande erfarenhet. Under några evighetslånga minuter kunde jag bara flämta fram: “Herre Jesus Kristus Guds son förbarma dig över mig” något annat gick inte och även i dödsskuggans dal är han med, vare sig vi känner det eller ej.

Det fyller mig trots allt med hopp.

Den här gången så gräver vi lite extra i tron kring helvetet. Det visar sig ändå inte bli mer än en skrapning på ytan av detta stora ämne.

Lydia är på bibelskolan 26 dagar på Götabro utanför Örebro så förutom ett par kommentarer hon skickat över så är det min son Adrian som är med och funderar under det här avsnittet.

Lyssna och reagera!

Här är avsnitt 2 av min och Lydias podd. Under veckan kom nyheten att Marty Sampson, en känd lovsångsledare/författare är på väg att lämna den kristna tron. Som skäl anger han att svåra frågor aldrig lyftes i det sammanhang han fanns i. Marty hade tunga frågor om ledare som faller, om helanden som inte sker, om svårigheter och motsättningar i Bibeln och om helvetet.

Så vi bestämde oss för att ta oss an dessa frågor i detta avsnitt.

Lyssna och reagera!

Kolportören finns nu på följande plattformar:

Anchor

RadioPublic

TuneIn

PocketCast

Spotify

Google Podcasts

Breaker

Tyvärr väntar vi fortfarande på ett godkännande från iTunes.

Min äldsta dotter Lydia har länge burit på en idé att spela in en podcast med sin pappa. Tillslut hände det, för några veckor sedan satte vi oss ner i sommarstugan och spelade in. Min son Adrian hade riggat upp en studiemikrofon och förberett allt innan han for iväg på sitt sommarjobb.

Vi satte oss ner och pratade jag och Lydia. Det var helt spontant, vi hade några ämnen vi ville beröra det var allt. När vi var klara upptäckte sonen att vi glömt av att slå på mikrofonen! Så ljudet spelades in på hans Macs vanliga inbyggda mic, så ljudet håller inte riktigt den kvalité vi hoppats på. Men det är vårt första försök. Det kan bara bli bättre.

Vi samtalar om helande och sjukdom, lovsånger och prövningar m.m. Lyssna och reagera!

Här är länken till podden

OBS! Det kommer dröja några dagar innan podden hamnar på iTunes.

Vi har ju valt att vara offentliga med min sjukdom på sociala medier etc. Förstår att detta inte är allas val eller väg men jag måste bara få dela hur otroligt fascinerande det är att vara buren av en så stor och brokig gemenskap som kristenheten är. Under de senaste månaderna har jag fått så många hälsningar, det plingar ständigt på Messenger och direktmeddelanden strömmar in på Twitter. SMS kommer från människor jag aldrig träffat från hela norden. Människor ringer och vill prata, alla dessa hör av sig och berättar att de ber. Många skickar också bibelord och sånger för att uppmuntra.

Känns förmätet att “namedroppa”” men kyrkoledare från hela spektrumet har hört av sig. En biskop och präster/pastorer, ortodoxa och katoliker, svenskkyrkliga och frikyrkliga, vanliga härliga bedjare helt enkelt. Alla vill de berätta att de ber för oss. En pastorsvän i Malawi, Afrika har ordnat bön och fasta för mig i sin kyrka. Fick också se en video där hundratals barn i Bangladesh ber för mig under en gudstjänst. I posten har bönedukar, böcker och hälsningar ramlat in. Min sjuåring har fått en äldre dam som brevkompis efter reportaget i Dagen etc.

Idag tex så tittade en ortodox präst förbi, en för mig helt ny bekatskap, och lämnade över några ikoner, en sten från Athosberget och olja från en ikon i USA!

Allt detta förmedlar så starkt till oss: Vi är inte ensamma! Det förmedlar också att det finns hopp för kristenheten. Jag älskar god ekumenik, ser den varje dag på mitt jobb i sjukhuskyrkan och nu fortsätter jag se den i människors omsorg och böner. En märklig observation är att jag känner mig så hemma i alltihopa, i böneduken från pingst, i den ortodoxa oljan, i ikonen, i korset, i breven, i de olika uttrycken från de mest skiftande kristna traditioner. Vi må se lite olika ut, vi må göra saker lite olika men vi sitter ihop, vi är en familj!

Jag gläder mig såklart också åt alla vänner som identifierar sig som agnostiker och ateister, även från er kommer mycket värme och omsorg men jag valde idag att ha fokus på den brokiga gemenskap som kallas kyrkan i alla dess former.

Nästa vecka kommer jag att genomgå en stor röntgen, veckan därefter kommer jag möta min läkare för en utvärdering av cellgifterna. Då kommer vi se svart på vitt vilken effekt de har på tumören. Bilderna kommer att jämföras med de första bilderna som tog i april. Så på många sätt är det ganska avgörande saker som ligger framför.

Det här gör att jag just nu befinner mig i ett läge där det är lätt att pendla mellan hopp och vanmakt. Det är lätt att fantasin målar upp olika scenarier vilket gör att frestelsen att lämna nuet och oroa sig för morgondagen blir en verklig kamp.

Apropå att “leva i nuet”. Här får ni något att fundera på som jag tänkt på och tror är sant i alla fall utifrån min situation och erfarenhet:

“Lidande gör ibland klyschor till sanningar men också sanningar till klyschor”

Har förresten börjat samlat ihop alla önskemål om blogginnehåll och kommer att börja skriva utifrån det snart.

Tack för era böner och omsorger!

Det händer ibland att jag som pastor möter kristna som säger “Jag tror aldrig jag fått ett bönesvar i hela mitt liv”. Det är jobbigt för dem såklart, varför be om inget händer? Det här leder lätt till tvivel på tron, på Gud ja på hela det “kristna paketet”.

Ibland när jag samtalar med dessa människor så anar jag ett fokus på det spektakulära. Det är där vi ofta börjar. Kanske redan i söndagsskolan med väder som ska ändrar sig, med sjukdomar som omedelbart ska helas. Sen fortsätter det snabba med helst mätbara saker som ideal. Handen på hjärtat, inte heller jag har så många sådana erfarenheter. Några har jag allt, men helt ärligt, inget som det skulle hålla att hänga hela min tro på. Så jag förstår dessa människor som brottas med bönen, jag gör det själv.

Jag har mer och mer landat i en förståelse av bön som hjälpt mig mycket. Tänker här ta upp tre infallsvinklar som kanske kan hjälpa oss att på nytt trilla in i bönen.

Stillhet

Mötte det här citatet på nätet och jag fastnade direkt. Det sätter fingret på hur jag resonerar kring bön:

Once a man was asked, “what did you gain by regularly praying to God?” The man replied, “Nothing…but let me tell you what I lost: anger, ego, greed, depression, insecurity, and fear of death.” Sometimes the answer to our prayers is not gaining but losing; which ultimately is the gain.

En man får frågan vad han vunnit med sina många böner, mannen svarar. “Ingenting” men berättar om allt han tappat: ilska, egot, girighet, depression, osäkerhet och dödsfruktan. Ibland är bönesvaret inte det vi får, utan det vi förlorar.

Forskade lite i var den lilla berättelsen kommer från och upptäckte att det finns liknande citat från Buddha men då om meditation, berättelsen förekommer också bland muslimer. Sann är den hursomhelst.

Jesus betonar att bön är nåt som sker i stillhet. “I din kammare”. Mycket av böneidealet i våra frikyrkor, speciellt i karismatiska varianter, är allt annat än stilla. Bön är ofta synonymt med olika aktiviteter (och med att låta).

Richard Rohr menar att anledningen till att lärjungarna fick lov att be sin rabbi lära dem be var att Jesus (förutom de gemensamma bönerna då de tillsammans bad psaltaren) drog sig undan och bad i stillhet. Om Jesus bett högt ofta så hade de likt goda lärjungar bara härmat sin rabbi.

Nu fick de lov att fråga. En intressant tanke.

Under senare år har stillhetsaspekten blivit viktigare och viktigare för mig. Erfarenheten är att det är i stillheten, i tystnade jag kan förändras. Det är där ilskan, egot och det andra faller av. Lager för lager. Jag behöver inte prestera formuleringar, eller “ledda” “smorda” böner. Det räcker att bara vara med Gud.

Att omdefiniera “mirakler”

Stillhet leder mig till att se Gud även i de små sakerna. Ibland går vi vilse när vi betonar det “övernaturliga” på ett som gör det synonymt med “det spektakulära”. Plötsligt gör Gud bara saker någon annanstans, genom andra special personer. Guds handlande blir skilt från min vardag och de enda bönesvar som räknas är de “märkvärdiga”. Gud är inte en gubbe på vinden som ibland tittar ner och säger “Hej!” Nej, världen är fantastisk och Gud är närvarande mitt i den!

Att vara bönesvaret

Slutligen har det hjälpt mig att flytta fokus från mig själv, på vad jag erfarit och fått, till att se att jag kan få vara ett bönesvar i min vardag. Jag kan få vara den som uppmuntrar, den som bjuder på sig själv den som finns där och lyssnar. Jag kan vara en vän, jag kan bry mig. Jag kan köpa den där matkassen etc.

När människor “kör fast” i att de aldrig fått något bönesvar brukar jag försöka få dem att byta fokus till att börja se sig själva som bönesvaret.

Några små funderingar och erfarenheter kring ett gigantiskt ämne.

Denna text är publicerad på annan plats 2015