Joachim Elsander

Det finns en judisk historia som kanske någon av er läsare har mer exakta detaljer kring, tex hur den ursprungligen berättades och kring dess ursprung. Jag har långt ifrån alla detaljer men jag har poängen som sådan. Det är en berättelse jag kommit att älska och finna tröst i, den går ungefär så här:

Den lilla judiska byn hade fått stora problem och det blev dags för rabbinen att söka Gud. Han gav sig ut i skogen till den heliga platsen, där tände han den heliga lampan och bad de heliga bönerna. Sen berättade han för Gud om hur det var. Efter ett tag lyfte problemen och livet i byn kunde fortsätta.

Åren gick men sen ställdes åter byn inför stora utmaningar. Den nya rabbinen gav sig av ut i skogen, den helga lampan var sedan länge borta men han bad de heliga bönerna och han berättade om utmaningarna de stod inför. Det dröjde inte länge innan situationen löste sig och livet i byn återgick till det normala.

Ytterligare en lång tid gick men återigen kom stora prövningar över det lilla samhället. Rabbinen gav sig av ut i skogen till den heliga platsen, de heliga bönerna var glömda men han utgöt sitt hjärta inför Gud angående deras situation. Lugnet återkom till byn.

Som om allt detta inte räckte kom så småningom ännu mer mörka tider, de hade åter en ny rabbin. Den här gången hade man inte bara glömt var den heliga lampan fanns och hur de heliga bönerna gick, ingen hittade längre till den heliga platsen i skogen. Rabbinen gick helt enkelt in på sitt rum och berättade berättelsen om hur allt låg till inför Gud. Ljuset bröt fram och ordningen återställdes.

Därför att när allt kommer omkring så älskar Gud att höra våra berättelser.