Att leva utan garantier
Jag var med om en troskris i början av tjugoårsåldern. Växte upp i en frikyrka präglad av “den första naiviteten” (som jag redan skrivit några poster om). Jag var också under tonåren attraherad av trosrörelsen och hade alla möjliga “månadens kassett” från “ministries” både när och fjärran. Min tro var svartvit och “enkel” (och ängslig) trodde jag bara rätt, bekände jag bara rätt bibelord så skulle jag inte drabbas av vare sig sjukdom eller olycka. Minns att jag bad Psalm 91 över nära och kära och var helt övertygad att inget kunde hända dem. Jag trodde och Gud gör inga misstag! What could possibly go wrong?
Det var mycket “bekänna bibelordet” “Stå på Ordet” etc över de åren, nu så här i efterhand ser jag att mycket av den undervisningen var präglad av magiskt tänkande. Gudsbilden var väldigt statisk, som en dator det gällde att mata in rätt kod i för att få de resultat man ville ha. Fick du inte resultaten så hade du klantat dig på något sätt. Allt handlade om detaljer och formalia, hur du bad, hur du formulerade dig. Bön var mer ett programmeringsspråk än ett samtal. När jag idag bläddrar i böckerna från den tiden så slår just detta mig, hur otroligt mekanisk gudsbilden som presenteras var. Gud var lik en robot som vi måste ge rätt kommandon. Ungefär som Google assistenten eller Siri. Säger du rätt så slås Spotify på men mumlar du eller vänder på orden får du göra om.
1995 så började jag läsa teologi på Örebro Missionsskola (Idag Örebro teologiska högskola). Alla lärare på skolan betydde jättemycket, de fyra åren var otroligt formativa för mitt liv och min teologi. Jag hade en lärare som hette Per-Axel Sverker, kommer ihåg hur han under en lektion delade sin övertygelse att Gud är med genom allt. Han sa tom att han inte bad Gud om beskydd, han tackade istället för att Gud var med i allt som händer. Minns att jag blev otroligt provocerad! Att be om Guds beskydd hade varit något jag trodde stenhårt på, en av grundbultarna i min naiva tro (Även om den hade börjat krackelera).
Mer och mer insåg jag att mitt gamla sätt att tänka, tro och resonera helt enkelt inte höll mot verkligheten av att vara människa. Minns hur det skakade min tro i grunden när jag insåg att det inte finns några garantier, inte ens för kristna, inte ens för de som ber och läser sin bibel. Men det var inte bara en smärtsam erfarenhet, det övergick i en befriande känsla. Det hänger inte på mig, mina formuleringar och bekännelser. Jag började mer och mer få nåden att lämna en liten mekanisk gud bakom mig för att istället upptäcka en otämjd och mäktig Gud som jag inte kan kontrollera men i vars händer jag får lägga mitt liv.
I den situation jag befinner mig nu är jag så otroligt tacksam även för troskriserna i mitt liv, de har format mig till den jag är idag. Det finns inga garantier och det är helt ok, det finns förtröstan, det finns hopp och kärlek. Det finns en famn att vila i. Det håller, det räcker. Även i mörker, även i förtvivlan.