I den korta presentationen i min twitterprofil har jag med formuleringen “Wannabe mystic”. Varför? Jag gör inga anspråk att vara en mystiker men jag tror det finns en rikedom där som jag vill leva i. Därav “Wannabe”
Att den kristna tron handlar om mer än rationella försanthållanden är vi nog alla med på. Vi behöver inte hamna i ett förakt för bildning och det intellektuella för att samtidigt se att tron också handlar om upplevelser och erfarenheter som går utöver detta. Att möta Gud på detta sätt har olika namn i olika kristna traditioner men handlar helt enkelt om en påtaglig erfarenhet av Gud.
Det paradoxala med att se världen som en mystiker är att se Guds närvaro i skapelsen, i medmänniskorna. “Att se att varje buske brinner” som judiska mystiker säger. Trots betoningen på att erfara Gud hänger en mystiker inte upp alltsammans på speciella “kickar”.
Därför har en mystiker en stor Gud, en Gud som inte bara dyker upp ibland utan som alltid är närvarande. Gud är inte på vinden det mesta av tiden. Att se, uppleva och finnas i denna närvaro är varje kristens kallelse. För mig är det tydligt att kristen karismatik går in i detta och att det absolut inte handlar om några motpoler.
Räcker det inte med klassisk karismatik à la frikyrkan då?
Min erfarenhet av karismatik, i alla fall den jag mött, är att Gud helt enkelt inte är här när miraklet inte sker. Att Guds närvaro i det alldagliga inte lyfts fram nog. Karismatikens Gud finns allt för ofta enbart i det “övernaturliga”.
Så var gärna karismatisk men ha samtidigt mystikerns ögon så du ser Gud även i det ordinära och vanliga. Var medveten om karismatikens frestelse att förpassa Gud enbart till det spektakulära, risken är att det blir ett krympande isflak att bygga sin tro på.
Samtidigt är en mystiker öppen för oväntade gudsmöten. Inga dörrar för Guds handlande är stängda.
Kan hända att den katolske teologen Karl Rahner överdrev något när han sa:
“The Christian of the future will be a mystic or he will not exist at all.”
Men jag tror han är något viktigt på spåren.
Att vara uppvuxen i en kristen miljö som jag är leder ibland till att vi har med oss böner och dikter på ett så självklart sätt att vi tar dem förgivna.
En del är lite märkliga, “Gud som haver barnen kär” tex, den kan lätt bli en uppräkning av obegripliga gammelsvenska ord. Av den anledningen ber jag ofta andra aftonböner med mina barn, även om de ibland önskar “Gud som haver”. När det händer så grundar sig nog deras önskan mer på positiva associationer och stämningar än bönens formuleringar och teologiska ställningstaganden.
En bön som jag nyupptäckt i sjukhusmiljön är Reinhold Niebuhrs klassiska sinnesrobön.
“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Det är fantastiskt att få dela den med en människa som aldrig mött den tidigare. Det blir ofta en aha-upplevelse både för mig och dem.
Den är genialisk för den balanserar precis där vi finns som människor. Mellan kaos och ordning, mellan trygghet och förlamande skräck, mellan det vi kan kontrollera och det som vi inte rår över. Bönen hjälper oss hitta fotfästet där någonstans mitt emellan. Kaos är ett telefonsamtal bort. Våra planer, almanackor och all vår framförhållning kan när som helst krossas likt nattgammal is. Sinnesrobönen ger perspektiv, tröst och hjälp.
En annan nytta med den är att den hjälper oss ge upp våra “väderkvarnar”, ibland fastnar vi i att slåss mot saker vi ändå inte rår över. Det kan vara situationer utanför våra ansvarsområden, saker bortom vårt inflytande. I sjukhusmiljön handlar det ofta om sjukdom men det kan även handla om ordningar och hierarkier. Det handlar också om andra människor. Bönen hjälper oss se att de enda vi egentligen kan förändra är oss själva.
Precis som den amerikanske författaren Frederick Buechner beskriver världen: “Here is the world. Beautiful and terrible things will happen. Don't be afraid.”
För att navigera rätt i denna värld behöver vi frid, mod och visdom.
Det får vi alla be om.
Jag får rätt ofta höra att min kritik av vissa karismatiska praktiker enbart beror på bearbetandet av egna besvikelser etc.
Detta är förminskande och snudd på härskarteknik. Jag vill hävda att min största drivkraft inte är egna eventuella besvikelser utan vad jag mött hos en hel massa tilltufsade kristna och det handlar inte om 1990-talet, det handlar om idag.
Attityden som ibland finns är att vi inte alls ska lägga oss i vad de unga gör och att varje försök till vägledning egentligen handlar om att lägga vårt egen problematiserade på dem. Det resonemanget är lika dumt som att jag skulle hindra min innebandyspelande dotter från att ha skyddsglasögon bara för att jag själv är bollrädd!
Glasögonen skyddar ögonen, det är huvudanledningen oavsett om vi själva har fått blåmärken av hårda bollar eller inte. Ingen vettig förälder tänker: “Bäst att vara tyst, de får själva ta en boll i ögat först, sen kanske vi plockar fram skyddsglasögonen.”
För mig handlar det om att försöka förmedla erfarenheter. Men hur gör vi det så att de lyssnar och tar emot? Det är supersvårt. Men vi måste åtminstone försöka.