Jag får rätt ofta höra att min kritik av vissa karismatiska praktiker enbart beror på bearbetandet av egna besvikelser etc.
Detta är förminskande och snudd på härskarteknik. Jag vill hävda att min största drivkraft inte är egna eventuella besvikelser utan vad jag mött hos en hel massa tilltufsade kristna och det handlar inte om 1990-talet, det handlar om idag.
Attityden som ibland finns är att vi inte alls ska lägga oss i vad de unga gör och att varje försök till vägledning egentligen handlar om att lägga vårt egen problematiserade på dem. Det resonemanget är lika dumt som att jag skulle hindra min innebandyspelande dotter från att ha skyddsglasögon bara för att jag själv är bollrädd!
Glasögonen skyddar ögonen, det är huvudanledningen oavsett om vi själva har fått blåmärken av hårda bollar eller inte. Ingen vettig förälder tänker: “Bäst att vara tyst, de får själva ta en boll i ögat först, sen kanske vi plockar fram skyddsglasögonen.”
För mig handlar det om att försöka förmedla erfarenheter. Men hur gör vi det så att de lyssnar och tar emot? Det är supersvårt. Men vi måste åtminstone försöka.