Joachim Elsander

Att vara uppvuxen i en kristen miljö som jag är leder ibland till att vi har med oss böner och dikter på ett så självklart sätt att vi tar dem förgivna.

En del är lite märkliga, “Gud som haver barnen kär” tex, den kan lätt bli en uppräkning av obegripliga gammelsvenska ord. Av den anledningen ber jag ofta andra aftonböner med mina barn, även om de ibland önskar “Gud som haver”. När det händer så grundar sig nog deras önskan mer på positiva associationer och stämningar än bönens formuleringar och teologiska ställningstaganden.

En bön som jag nyupptäckt i sjukhusmiljön är Reinhold Niebuhrs klassiska sinnesrobön.

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Det är fantastiskt att få dela den med en människa som aldrig mött den tidigare. Det blir ofta en aha-upplevelse både för mig och dem.

Den är genialisk för den balanserar precis där vi finns som människor. Mellan kaos och ordning, mellan trygghet och förlamande skräck, mellan det vi kan kontrollera och det som vi inte rår över. Bönen hjälper oss hitta fotfästet där någonstans mitt emellan. Kaos är ett telefonsamtal bort. Våra planer, almanackor och all vår framförhållning kan när som helst krossas likt nattgammal is. Sinnesrobönen ger perspektiv, tröst och hjälp.

En annan nytta med den är att den hjälper oss ge upp våra “väderkvarnar”, ibland fastnar vi i att slåss mot saker vi ändå inte rår över. Det kan vara situationer utanför våra ansvarsområden, saker bortom vårt inflytande. I sjukhusmiljön handlar det ofta om sjukdom men det kan även handla om ordningar och hierarkier. Det handlar också om andra människor. Bönen hjälper oss se att de enda vi egentligen kan förändra är oss själva.

Precis som den amerikanske författaren Frederick Buechner beskriver världen: “Here is the world. Beautiful and terrible things will happen. Don't be afraid.”

För att navigera rätt i denna värld behöver vi frid, mod och visdom. Det får vi alla be om.

#bön #frikyrka

Jag får rätt ofta höra att min kritik av vissa karismatiska praktiker enbart beror på bearbetandet av egna besvikelser etc.

Detta är förminskande och snudd på härskarteknik. Jag vill hävda att min största drivkraft inte är egna eventuella besvikelser utan vad jag mött hos en hel massa tilltufsade kristna och det handlar inte om 1990-talet, det handlar om idag.

Attityden som ibland finns är att vi inte alls ska lägga oss i vad de unga gör och att varje försök till vägledning egentligen handlar om att lägga vårt egen problematiserade på dem. Det resonemanget är lika dumt som att jag skulle hindra min innebandyspelande dotter från att ha skyddsglasögon bara för att jag själv är bollrädd!

Glasögonen skyddar ögonen, det är huvudanledningen oavsett om vi själva har fått blåmärken av hårda bollar eller inte. Ingen vettig förälder tänker: “Bäst att vara tyst, de får själva ta en boll i ögat först, sen kanske vi plockar fram skyddsglasögonen.”

För mig handlar det om att försöka förmedla erfarenheter. Men hur gör vi det så att de lyssnar och tar emot? Det är supersvårt. Men vi måste åtminstone försöka.

#frikyrka