Lämna varje möte med ömhet.
Men at forty Learn to close softly The doors to rooms they will not be Coming back to.
Donald Justice
Den här dikten har inte släppt mig, en given tolkning är ju att den handlar om min egen dödlighet. Som jag skrev om i min förra post. Det faktum att vi vid fyrtio års ålder börjar inse att livet inte är oändligt.
Det är en sanning, men det som stannar hos mig är en annan dimension. När man når den här åldern så kan vi inte längre ta alla nära relationer för givna. (Det kan vi egentligen aldrig med några relationer)
Det blir extra tydligt att ens föräldrar blir äldre. Människor som alltid varit där åldras och dör. Att se det är viktigt, det dikten säger är: “Tänk på att alltid lämna varje människa försiktigt, det kan vara sista gången ni ses.”
Min pappa dog hastigt för fyra år sedan och jag är så glad att vi hade en fin relation på slutet. Det kunde vara stormigt ibland mellan mig och pappa, vi hade båda starka personligheter. Men den sista tiden fanns det en speciell ömhet som jag idag är så tacksam över.
Ta hand om dina föräldrar, ta hand äldre släktingar och människor som är viktiga för dig. Var öm och kärleksfull i varje möte. Det gäller inte bara möten med äldre, men särskilt då.
Det finns en tid för uppror och att sparka sig fri, men i fyrtioårsåldern är det en annan tid. Som Donald Justice säger vidare i dikten:
They are more fathers than sons themselves now.
Jag tror den här insikten hör ihop med att växa upp som människa.