Tigern och nuet
Min son påminde mig häromdagen om en berättelse jag brukar återkomma till. Nu känns den aktuellare och verkligare än någonsin.
Berättelsen är från Indien och den handlar om en man som är jagad av en tiger. Han springer för livet men tigern närmar sig obönhörligt. Mannen störtar genom djungeln och kommer slutligen fram till en glänta. Han kastar sig fram tills marken plötsligt tar slut. Han lyckas precis tvärnita och stannar framför ett lodrätt stup som leder hundratals meter ner mot djungeln under. Han hör hur tigern närmar sig bakom.
Men just då ser han en buske med små röda bär som växer precis vid klippkanten. Mannen minns att de är goda, han plockar ett bär, stoppar det i munnen och njuter. Medan han tuggar det utsökta bäret tittar han ut över den fantastiska vyn. Himmeln är blå, han ser bergstoppar i fjärran och kan ana havet.
Mannen lever sitt liv ett ögonblick i taget. Tänker vi efter så är det allt vi har allesammans. Vi har ögonblicket, vi har nuet.
Våra liv susar snabbt förbi. Är vi närvarande? Smakar vi av bären, njuter vi av utsikten? Är vi här?