Långfredag
Idag fick jag en (egentligen “får jag en”, det har inte släppt riktigt än) kraschkurs i smärta. Precis kl 09.45 högg det till i magen. Kl 10.30 var tanken att jag skulle predika på en ekumenisk gudstjänst i Missionskyrkan. Jag hade också lovar att skjutsa grannarna. Ont i magen har vi väl alla ibland och jag är rätt van då jag har diagnosen Ulcerös kolit. (Även om jag tack och lov inte haft att skov på väldigt länge) “Det går väl över” tänkte jag och gav mig iväg.
Smärtan höll i, jag tog plats på första bänken, hann hälsa och småprata lite innan. Jag hoppades det inte syntes på mig hur ont det gjorde. Gudstjänsten började, smärtan eskalerade dessvärre. Fick resa mig upp och ta mig ut. Berättade för vaktmästaren och några till (bla min svärfar) hur jag mådde. För första gången tvingades jag lämna en gudstjänst jag skulle medverka i. (Då har jag varit pastor i snart 20år)
Stapplade iväg till bilen men kom inte längre än till Korskyrkan på väg ut från Borlänge. Ringde fru och dotter som hämtade mig. Min fru är distriktssköterska och en riktig tuffing men hon skjutsade mig raka vägen till akuten.
Nu ligger jag på en av de avdelningar jag tillvardags brukar besöka som sjukhuspastor. Först kändes det lite “cringe”, som ungdomarna säger, men bra ändå. Tacksam att få se vården från det här perspektivet.
Antar att långfredagen är en rätt passande dag för en kraschkurs i smärta.
Om någon undrar så ser alla världen bra ut, första röntgen visade inget konstigt. Men ont gör det. Fast det blir nog ändå så sakteliga bättre.
Det här blev en lååång dag.