Jesus äter med alla
Joachim Elsander skriver utifrån söndagens evangelietext.
Lukasevangeliet 7:36–8:3
Vår evangelietext börjar med att Jesus bjuds på måltid. Det är ingen ovanlig situation för honom. I stort sett vare gång vi möter Jesus i evangelierna så predikar han och visar på Guds rike eller så äter han och visar på Guds rike. Jesus äter med alla. Han äter ofta med dem längst ner i hierarkin. Men ibland, som i veckans text, bjuds han på mat av dem i toppen. Den här gången av farisén Simon. Att äta på den här tiden hade en djupare innebörd. Att äta var att dela sitt liv med de andra runt bordet.
I vår text händer något märkligt, de båda världarna Jesus ständigt rör sig mellan möts. För hem till den präktige Simon kommer också en kvinna som kallas synderska.
För Jesus som är van att äta med alla människor förändras ingenting. Medan Simon förfäras gör Jesus det han så ofta gör: han berättar en bra historia. Den här gången om en omöjlig knipa, och om befrielsen ur den. Poängen mynnar ut i hur viktigt det är att inse sitt behov av hjälp.
För Simon var Jesus en intressant gäst. För kvinnan var han hennes enda hopp om räddning. Hon lägger hela sitt liv vid hans fötter. Vem är Jesus för oss? Är han kuriosa i vårt livs bjudning eller är han vårt enda hopp?
Denna fastetext ställer en rannsakande fråga till oss: Vem liknar vi mest? Liknar vi kvinnan som utgjuter inte bara sitt balsam utan hela sitt liv vid Jesu fötter. Eller liknar vi Simon som tror att han står stadigt, fastän vårisen knakar och spricker under fötterna på honom.
Texten handlar om något så grundläggande som synd och nåd. Den handlar om vårt motstånd mot att erkänna vår brist. Det är svårt för oss människor att se hur själviska och futtiga vi ofta är.
Därför går vi ofta miste om den nåd som föder tacksamhetens tårar, kärlekens gärningar och tillbedjans glädje. Den nåd som möter kvinnan i berättelsen. Detta är ett gott och hoppfullt budskap för alla, såväl för den som betraktas som utanför som för den som självklart ser sig som innanför.
Texterna i fastan manar oss att stanna upp och fundera över våra egna liv. Så låt oss denna fasta våga möta de mindre bra sidorna hos oss själva. Ibland behöver vi stanna upp och se in i vårt eget mörker. Inte för att vi ska tycka synd om oss själva eller för att hänge oss åt självömkan. Utan för att vi då inser vårt behov av Jesus. För faktum är att vi behöver honom lika mycket som kvinnan i berättelsen gjorde. Låt oss inte stå på kyligt avstånd utan låt oss komma nära. Denna nåd erbjuds till Simon lika generöst som till kvinnan, men den tvingas inte på någon av oss.
Vare sig vi identifierar oss med kvinnan eller med Simon finns det inte någonting i ditt och mitt liv som inte Jesus kan ta hand om, ingen synd som han inte kan förlåta. Vad det än är vi bär fram inför honom kommer han inte att visa bort oss. Det som är så bra med Jesus är att han aldrig kommer att bli besvärad eller generad när vi kommer. Det finns ett motstånd att komma med våra liv precis som de är, i all sin rikedom och futtighet. Det är inte alltid lätt i Simons hus, men Jesus väntar alltid på oss i sin stora kärlek. Efter mötet med honom får vi gå i frid och möta livet igen.