H.C. Andersen och förundran
Ni som följt mitt skrivande lite vet att jag är fascinerad över förundran. Häromkvällen läste jag en sagobok för femåringen. Det var en variant av H.C. Andersens Snödrottningen. (Ni vet väl om att den sagan också ligger som grund till Disneys storfilm Frost). Den jag läste var en vackert illustrerad variant. Inga spoilers men i en del av plotten förekommer en elak liten vätte med en speciell spegel. Jag citerar:
Det var en gång en elak liten vätte som tillverkade en magisk spegel. Allt som speglades i den blev fult och vanställt. Undersköna prinsessor såg ut som troll och den soligaste sommardag blev regnig och grå.
Så en dag lånade några nyfikna älvor spegeln, men de råkade tappa den i marken. Det förtrollade glaset gick i tusen små bitar, var och en knappt större än ett sandkorn. De små skärvorna spreds för vinden. Den som fick en skärva i ögat såg plötsligt världen som ful och tråkig, och den som fick en skärva i hjärtat blev elak och arg.
De där skärvorna känner jag igen, de vill leta sig in i våra ögon (och även våra hjärtan). Hur märker vi om vi är drabbade? Jag tror att det första tecknet är just att förundran går förlorad. Vad är botemedlet då?
Nu kommer en spoiler. Enligt H.C. Andersen handlar det om att våga ut på ett äventyr, att lämna bekvämligheten för någon annan. Tillslut är det kärlekens varma tårar som bryter förbannelsen. Men nu har jag redan sagt för mycket.
Photo Steven Spassov