Fyrtioårskrisen
Var i förra veckan på fortbildning med sjukhuskyrkan. En av dagarna handlade om suicid, väldigt matnyttigt och givande. En sak som lyftes är att enligt statistiken är självmord i Sverige vanligast bland män mellan 45 och 55. För dessa män är medelålderskrisen något verkligt och livsfarligt.
Det här påminde mig om vad Richard Rhor, franciskanerpräst och andlig vägledare, brukar säga utifrån sin erfarenhet. Han lyfter fram att de flesta människor har ett unikt fönster mellan fyrtio och femtio där möjligheten finns att förändras och växa.
Anledningen menar han är att vi behöver ha gått genom erfarenheter av både besvikelse och lidande. Livet måste ha hunnit gett oss sina törnar. Du måste, menar Rohr, ha börjat lära känna dig själv dina svagheter och brister för att kunna förändras/förvandlas på riktigt.
Om detta inte har sker före femtioårs ålder är risken stor att vi stelnar i våra former, vi cementeras mer och mer och det blir allt svårare att förändras. (Rohr betonar dock att för Gud är allt möjligt och för en del startar den här processen långt tidigare än fyrtio och för andra kan den börja långt senare än femtio. Det finns hopp, det är aldrig försent).
Jag utmanats mycket av detta fönster. Blir i vår 45 och är alltså mitt i detta.
Vad är den sk fyrtioårskrisen för något?
Tror det handlar om att insikten att livet inte är oändligt smyger sig på och med den en rastlöshet som i värsta fall övergår i hopplöshet. Frågorna tränger sig på: Var det här allt? Än hinner jag väl förnya mig? Än hinner jag väl med det stora “äventyret”? Än hinner jag väl lämna min mediokra tillvaro/partner/jobb för att börja leva mitt verkliga drömliv?
För en del leder oförmågan att hantera de här tankarna till uppbrott från relationer, för andra leder det till att de lämnar sammanhang och trosuppfattningar. För en del blir tillvaron så till den grad hopplös att enda utvägen de ser är att ta sitt liv.
En fråga som inte lämnar mig är: Hur skapas ett bärande hopp för män i den här åldern?
Hur lyfter vi som kyrka hoppet att förändring är möjlig, hoppet att det inte är kört, hur lyfter vi hoppet om förundran. Hur hjälper vi män i dessa år att inte gå vilse i rastlösheten utan istället hitta hem i sig själva?
Det är nåt jag går och tuggar på.