Förra veckan var det fem år sedan pappa dog.
Kommer ofta på små anekdoter från min uppväxt. Är själv i den fas av livet nu där vi har barn som får betyg i skolan med allt vad det innebär. En händelse dyker upp i mitt minne.
Min pappa var en stor man, både fysiskt och i sin personlighet, han jobbade hela sitt liv på sin byggfirma. Pappa byggde hus och renoverade. Han var finsnickare i grunden.
Jag gick kanske i åttan och minns att jag hade fått en tvåa i träslöjd. Kändes lite orättvist men inget jag klagade på. Pappa hade en stor verkstad där jag ibland snickrade av hjärtats lust. Bandsågen och putsmaskinen var mina favoriter. Men i skolan gick det sämre.
Vår slöjdlärare var också “tillsynslärare” innan begrepp som lågaffektivt bemötande hade letat sig in i skolans värld. Alla hade respekt för den här läraren, många var rädda för honom. Han var känd för att inte backa för någon.
Nåväl, jag minns ett föräldramöte. Pappa var av någon anledning med den här gången, till saken hör att han kände den här slöjdläraren lite. De hade gått på slöjdlärarutbildning tillsammans. Jag minns hur pappa går fram till läraren ser honom i ögonen hälsar och helt lugnt i småpratande ton säger:
“Jag såg att grabben fick en tvåa av dig, jag har sett när han håller på och nog ska han ha en trea allt.”
Den annars så tuffe slöjdläraren.
“Jo, jo du har rätt Börje”
Ingen av mina kompisar eller deras föräldrar såg det hela, läraren sa heller aldrig ett ord om meningsutbytet och jo, jag fick en trea i slöjd.