Joachim Elsander

Tänkte dela lite kring att vara patient utifrån mina äventyr i helgen. Jag inser att min upplevelse på ett sätt är futtig och liten, samtidigt är den ändå mycket mer än tex ett vanligt besök på en vårdcentral. Jag tillbringade fyra nätter på en avdelning vilket är rekord för min del och en nyttig erfarenhet.

Försöker se på detta med två parallella ögon, dels mina ögon som sjukhuspastor och dels med en patients ögon.

Som sjukhuspastor var erfarenheten enbart nyttig och positiv för mig. Jag har denna påsk fått erfarenheter som, rätt förvaltade, kan ge mig mer förståelse för hur de människor jag besöker och möter har det.

Om du som sjukhuspastor vill erfara mödan av att vara en patient så är njursten perfekt. Vi möter dagligen mycket smärta hos människor, vi ser grimaserna, hör stönen och ser att människor lider. Samtidigt saknades det i mitt eget liv ordentliga referenspunkter till detta. En 3.5 mm njursten ändrade på det.

Varför är njursten perfekt i det här avseendet? Jo det verkar som om den ger maximal smärta per mm! Kvinnor med njursten har berättat för mig att smärtan motsvarade den när de födde barn. Jag kan inte bedöma om det stämmer, men det säger mig att njursten gör riktigt, riktigt ont.

Patient

Ordet patient kommer från latinets pati, som betyder “lida” eller “tåla” som för övrigt är samma ord som ligger till grund för engelskans ord för tålamod, patience. Den kopplingen lärde jag mig under dessa fem dagar och fyra nätter.

Att känna smärta

Smärtan gör att man tappar perspektiven, fasaderna rasar. När jag kom in på akuten mötte jag en erfaren akutsköterska jag jobbat med tidigare, vi kände igen varandra men jag orkade inte småprata eller vara trevlig (min roll som pastor) jag bara led och kved. Smärta föds ju inte i ett vakuum och mina erfarenheter på området handlar om en tarmsjukdom jag haft sen jag var 15 år.

Det gjorde att jag genast började berätta om att jag har diagnosen Ucerös kolit, kanske “lurade” jag vården att titta i fel riktning redan där. Jag vred mig som en mask på en krok. De satte in morfin men inget tycktes hjälpa. Det kändes som om någon kört in en stor glödande lödkolv i min mage.

Att känna rädsla

Jag var jätterädd. Ord som tarmperforation och tarmvred snurrade i mitt huvud. Så många frågor, hade min Ulcerös kolit slagit till igen med full styrka? Var det dags för den där påsen på magen jag först hörde om som femtonåring, när mina magproblem började, och som skrämt mig genom åren?

För att göra det hela än värre hade jag också nyligen hört att aortabristningar hos män kunde upplevas som kraftig buksmärta. Så ren och skär fruktan grep mig. Att mitt blodtryck hela tiden mättes gjorde mig inte lugnare. Den här rädslan fanns med nästan under hela sjukhusvistelsen.

Jag sov väldigt dåligt de första tre nätterna, låg mest och vred mig och väntade på nästa smärtlindring. Minns att jag en natt började fundera på hur många som dött i just mina sjukhuskläder. Ja ni förstå, det här var inga ljusa tankar. Så där låg jag och tänkte medan jag vred mig.

Att känna sig utlämnad

Känslan av att vara utlämnad till andra är total. Det börjar med turen i sängen från akuten till avdelningen, det är bara att hänga med. Beslutet om din hälsa ligger nu någon annanstans. Andra människor bedömer vad som ska göras, din enda uppgift är att ta emot. Till detta kan känslan av osäkerhet läggas. Samtidigt vill jag betona att personalen i sitt bemötande alltid var exemplariskt. Undersköterskor, sjuksköterskor och annan personal var fantastiska. Mitt i allt elände kände jag mig som en hedersgäst på avdelningen.

Att känna osäkerhet

Min förförståelse gjorde att jag redan från början associerade smärtan med Ulcerös kolit, något jag också framförde ända från akuten och framåt. Den första hypotesen kom därför att handla om just tarmen, det gjorde att jag fick morfin som smärtlindring som inte alls är vidare effektivt mot njursten och dessutom gör att magen helt slutar fungera.

Det togs en röntgen på mig mellan akuten och avdelningen, den visade ingenting konstigt, sen kom det lite olika bud under helgen men värken fortsatte.

Det oturliga för mig var att insjukna under en storhelg. Då finns få läkare och få möjligheter till djupare undersökningar. Tillslut framåt måndagen verkade ändå njursten troligt, men inget var bestämt.

Först på tisdagen kommer en läkare och förklarar att den första bilden som togs på min mage när jag kom in på fredagen ändå visade njursten. Nu läkaren som var speciallist på skitröntgen tillbaka efter helgledigheten och kunde säga att det handlade om en njursten. Läkaren kunde se exakt vad den satt och att den var 3.5 mm stor och av allt att döma på väg ut.

Tänk om jag redan på fredagen fått rätt besked? Dessa frågor finns men samtidigt är jag säker på att läkarna gjorde sitt bästa under förutsättningarna som fanns. Det var storhelg och få läkare inne med stora ansvarsområden.

Om allt det här funkat idealiskt, inte varit storhelg, full bemanning etc så hade det såklart underlättat för mig både när det gäller smärtlindring och oro. Då hade jag tidigare fått behandling och kanske kunnat firat påsken med familjen.

Så är det att vara patient, du är utlämnad till andra och omständigheter bortom din kontroll. Mycket är väldigt osäkert.

Men som sjukhuspastor är jag enormt tacksam för erfarenheten.