“Antikrist” är ett begrepp som det frekvent varnas för och spekuleras kring i en del kristna sammanhang. Viktigt att veta vad det är/inte är.
Väldigt enkelt: Antikrist betyder, precis som det låter, allt det som är anti-Jesus Kristus. För att fatta vad som är mot/anti Jesus måste vi först se vad Jesus är för. Jesus är tex för förlåtelse, försoning, kärlek, Guds rike och vidgade gränser. Antikrist står då för oförlåtelse, oförsoning, hat och stängda gränser. Enkelt va?
Problem är att många som gillar “antikrist-retorik” frikopplat begreppet men har trots det väldigt tydliga föreställningar kring exakt vad det betyder.
För dessa människor är det en person som i den yttersta tiden kommer träda fram och ta över världen. Det luriga är att först kommer den här personen att verka helt okej och jobba för fred. Det finns ett snårigt teologisk tänk bakom detta som kallas dispensionalismen och som jag inte ger mig in i nu.
Hursomhelst. Det gör att dessa människor är väldigt misstänksamma mot allt som är helt okej och dessutom verkar för fred. För i en världsbild där det yttersta onda är nåt som hela tiden förklär sig till att verkar okej, vad blir då det goda?
Det goda kan då vara allt möjligt, det kan tex vara utblommad nationalism, det kan vara främlingsfientlighet, hat mot det som är annorlunda etc. Tillvaron med det här tänket blir lätt helt bakvänd. Plötsligt har vi kristna som gillar vapen, hatar den som är annorlunda och ber mot fred i mellanöstern.
Antikrist blir en retorisk skräckfigur att lägga i framtiden och varna för, en tacksam figur som frikopplad från att vara en motbild till Kristus istället får representera allt jag själv är emot. Det ironiska är att fokusen på antikrist lätt leder till att vi själva i praktiken blir anti-Jesus.
Vi behöver inte spekulera kring antikrist eller något annat ont, hur skulle världen se ut om vi istället är upptagna med att vara för allt det Jesus är för?